Herr Spiegel
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Royal, så socialist hon är, har infört att nationalsången Marseljäsen alltid ska sjungas som allsång på hennes möten. Det nationalistiska stuket är lika konstigt som allmänt i landet. Så har också Le Pen utmanövrerats.
Men det är något märkligt med Marseljäsen, förstår jag av SvD-krönikören Lars Rydings granskning av vad texten egentligen uppmanar till. Här är det minsann inga mjäkiga ord som "Din sol. Din himmel. Dina ängder grööna."
Den taktfasta och medryckande marschen, skriven för 215 år sedan, när fienden hette Österrike, börjar med en käck uppmaning till "Fosterlandets barn" att sätta fart eftersom "Ärans dag" har kommit.
"Tyranniet har höjt sitt blodiga baner mot oss franska medborgare. Hör ni hur dessa grymma soldater brölar på våra fält!?"
"Fienden kommer alldeles inpå er för att skära halsen av våra söner och våra kvinnor", varnar texten.
"Till vapen! Ställ upp era bataljoner", uppmanar texten. Och det ska bli resultat: "Så att ett orent blod må vattna våra plogfåror."
Det är alltså dagens lösen. Märkligt nog. Det kanske i stället är dags för Marianne att närma sig omvärlden och ge upp det idiotiska jordbruksstödet inom EU, gå med på att inhibera den vansinniga flytten av Europaparlamentet till Strasbourg en gång i månaden. Vara som folk, ge och ta.
Marseljäsen påminner annars, om än i avlägsen tappning, om den svenska arbetarrörelsens 1 maj-protest. Den har ju inte heller varit det minsta modern. De återkommande klagomålen i kampsången att vi av "skatter digna ner", har ju klingat egendomligt, när dess egen regering ständigt ökat skatterna.
Nu ifrågasätts, med all rätt, denna helgdag. Jag såg ju själv hur ynka liten protestsamlingen var i Västervik. Ingen anledning alls att hålla en speciell helgdag för ett hundratal personer, som tågar från Fängelsetorget till Stadsparken.
Arbetarrörelsens historiska betydelse är en sak. Den kan vi hedra.
Men i dagens samhälle borde inte politiska monopol få styra och små minoriteter få sätta dagordningen.
Jag tyckte inte alls att Annandag pingst skulle offras när vi nödvändigtvis skulle införa en svensk nationalhelgdag. Det fanns andra alternativ - och dessutom ansåg jag inte att just 6 juni var särskilt angelägen. När regeringsformen antogs känns inte så nödvändigt att harangera. Nej, Midsommar, det hade varit en nationaldag med folkligt innehåll!
Ställ upp era bataljoner, så det blir ordning i skolan och "arbetarungarna" kan få ro att lära sig, utropade Mona i Kalmar.
Varför bara "arbetarungarna"?
Hon får nog passa sig så slagorden inte slår tillbaka.
Varför kämpar kandidater som galningar för att bli presidenter, premiärministrar och partiledare, för övrigt? Det följer ju bara stress och elände med ämbetet.
Just nu såg jag en bildkavalkad hur Tony Blair hade förvandlats från ung man till gubbe under sina tio år som brittisk premiärminister. Bill Clinton blev en vithårig föredetting, Bush den yngre är äldre än Bush den äldre.
Och så uppges det att Antonia Ax:son Johnson, Hemköps ägare, är smickrad över att ha blivit nominerad som kandidat till partiledarposten för folkpartiet. Var finns eftertänksamheten?
Av Carina har jag fått följande test, som jag bara måste prova på er kära läsare.
Antingen klarar inte heller ni alzheimers test, som den kallas, eller också är ni genier.
Det går kort ut på att räkna alla "F" i följande text. Den är på engelska, men det spelar nog ingen roll:
FINISHED FILES ARE
THE RE
SULT OF YEARS OF
SCIENTI
FIC STUDY
COMBINED WITH
THE EXPERIENCE OF
YEARS...
Hur många?
Fel, det är inte 3 utan 6. Nej, det är inget skämt, räkna en gång till!
Förklaringen sägs vara att hjärnan, och i varje fall min, inte klarar av att registrera OF.
Må så bra nu, när vi riktar in oss mot Kristi Himmelsfärdsdag, den naturligaste av helger i vår sekulariserade värld.
herr.spiegel@tele2.se