Herr Spiegel
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så spelade jag hem en fin medalj i damernas curling (som blev den ädlaste), avancerade till semifinalen i ishockey, samtidigt som Tre femtiöringar åter blev Tre kronor. Jag hjälpte Thobias Fredriksson att kämpa till sig bronset och till och med surpuppan Anja att få sitt slalomguld.
Varför blir jag så överlycklig?
Vad betyder de här medaljerna för mig?
Vad har jag till exempel fått ut av alla Gundes medaljer, eller Thomas Gustafsons dubbla fantomåk på skridskor i Calgary?
Inget, vad jag vet.
Är jag då en galen nationalist, chauvinist, rasist? Eller bara en jubel-idiot??
Kan jag få ett svar?
Redan i onsdags slog Sverige alltså medaljrekordet sedan 1948 i S:t Moritz, berömde vi oss. Härligt. Och mer skulle det ju bli.
Så smyger sig eftertanken så smått på. Då fanns väl knappt hälften så många medaljer att tävla om. Det var längd- och backhoppning på skidor, sprint och skidskytte hade ingen hört talas om till exempel. Alpint visste vi inte fanns.
Fler och fler grenar blir det. Något ljushuvud föreslog att vi bör inrätta störtlopp med stavhoppning just vid målgången.
Jag såg ett häftig filmavsnitt när svensken Klas Lestander tog guldet i Indianhustruns dal, Squaw Valley, när skidskyttet hade premiär 1960. Han kom tungt utrustad i motionstakt fram till en rejäl fikapaus, tog se?n på handskarna igen och masade sig vidare. I dag hinner åkarna knappt stanna vid skjutvallen ens.
Varför ska det vara så stressigt?
Det kunde väl vara som på arbetsförmedlingen. Ett enda riktigt jobb per år, det är vad arbetsförmedlare i genomsnitt fixar, enligt en rapport från riksdagens utredningstjänst.
Det får man förstå, att administrera friåret tar mycket tid. Och det hörs ju på namnet att arbetsförmedlingen måste prioritera ledighet från arbete.
Det här är faktiskt sanning och inte någon ny konstig OS-gren.
Göran Persson sa ju faktiskt också i partiledardebatten att exporten gick så bra så det är ett stort problem. Vi får väl ta ledigt ett år allihop så det blir balans.
Rolf Åsberg skrev sin första artikel för 60 år se?n. Nu har han skrivit den sista upplyser han onödigt. Han kunde gott fortsätta. Det är i det förnämliga Alf Henrikson-sällskapets tidskrift som han berättar om när han och VT-kollegan Sune Garpenby samspråkade med den kände författaren och dagsverspoeten under ett möte med Smålands journalistförening.
Henrikson blev mycket intresserad av Garpenbys hembygdsforskning. Inte minst Västerviksbornas försök att exploatera Gotska sandön på 1840-talet. Skeppsbyggeri skulle det bli och brännvinsbryggeri var snart igång.
Henrikson som var inbjuden att läsa ur sin kommande bok Svensk historia, blev så begeistrad att han reste hem och ändrade i det redan ombrutna korrekturet och stoppade in en stump rubricerad "Västervik" i boken.
Åsbergs avslutning är magnifik: "När det var dags att ta farväl sa Sune till Alf:
- Jag är lycklig ägare till din debutbok Jazzrytm.
Alf såg generad ut och utbrast:
- Bäste kollega, sänd den till mig. Du skall få min historia i bästa inbindning!
- Nej, sa Sune. Det bytet går jag inte med på!"
Alf Henrikson är även min favoritförfattare. Bara ett litet exempel:
"Retar du upp dig på ting som är små
så är du väl inte större än så."
I kväll ställer jag naturligtvis upp på Danzvetts bugg och dubbelbuggtävling i Västerviks sporthall. Kan Peppe så kan jag, tänker jag taktlöst.
För övrigt tar Anders Söderling guld på femmilen i morgon. Det är han som kör närmast kameran, härifrån sett, som TV-kommentatorn sa.