DEBATT: Historia och nutid i Chile

En definition av demokrati är att det är ett sätt att leva tillsammans utan att vara överens. Ju mera oense, desto större behov av demokrati, således. När nu Augusto Pinochet förvandlats till stoft kan Chiles 16 miljoner invånare bara hoppas att deras demokrati, formellt återupprättad 1990, håller för påfrestningarna. Ty oense är man, även om vart Pinochets hädanfärd leder - till himlen eller helvetet.
Pinochets kupp 1973, och de spänningar som föregick den, skingrade den tidens illusion om att Chile var en stabil demokrati. Nu skingrar debatten om betydelsen av Pinochet illusionen om att demokratin, och tiden, helat såren av diktaturens 16 år.
Chile gick i början av 1970-talet från att vara det stora hoppet för Latinamerikas utveckling mot demokrati och välfärd till att bli ett skräckexempel. Dess demokratiska reformvänner maldes ner, mellan en oförbätterlig höger och en vänster, där demokraten president Salvador Allende undergrävdes av revolutionärer med Fidel Castro och Che Guevara som idoler.

Pinochets regim dödade över 3 000 människor. Tiotusentals flydde landet. Många år har gått, och många nya chilenare fötts. För alltfler är Pinochet historia. Men det etablissemanget är präglat av sina egna och den äldre generationens erfarenheter av den tid när han tog och utövade makten. Och han har till nu funnits kvar som en påminnelse om att diktaturen inte bara handlade om honom och hans hantlangare. Hans kupp hade i alla fall inledningsvis stöd bland de många som ansåg att han räddade landet från något än värre - inbördeskrig, ett styre som på Kuba.
Lite ovanligt bland Latinamerikas diktatorer avvecklade sig Pinochet. Efter att ha förlorat en folkomröstning 1989 lämnade han över till en demokratiskt vald president, efter att ha stiftat lagar som skulle skydda hans hantlangare och gett sig själv en politisk position som skulle skydda hans person, inom Chiles gränser.
Chiles demokrater kompromissade med diktaturen, för att påskynda dess avveckling. Liknande noteras från Argentina och Polen. Mönstret är att diktaturens kreatur senare nåtts av lagens arm, när demokratin väl befästs. Men i fråga om Pinochet har det nya Chiles ledare uppenbart känt sig bundna av ett slags hederslöfte. De följde normer denne själv ignorerade.
Under Pinochets sista dagar på ett militärsjukhus vakade fanatiker över den man de ansåg räddat landet. Vid begravningen gjorde sonsonen, kapten Augusto Pinochet Molina, skandal genom att trotsa ceremonielet och förklara att fadern varit en ledare av global status som krossat marxismen och skapat en hoppfull framtid för landet.
Chiles nuvarande president Michelle Bachelet är personligen ett offer för diktaturen. Pinochet fick ingen statsbegravning och staten markerade ingen officiell sorg.
Men begravningsakten följde protokollet för en militär av hans rang - trots att hans terror gick ut över både höga officerare och meniga.
Sedan 1990 har Chiles ekonomi växt snabbast i Latinamerika. Fördelningen av välståndet är ytterligt skev, men andelen fattiga är i alla fall mindre än i alla andra länder utom Uruguay.
Korruptionen är obetydlig. Rättsväsendet fungerar. Man håller val i god ordning. Framtiden ter sig ljus.
Men Pinochet har lärt Chile att inte ta något för givet. (SNB)

Debatt: Historia och nutid i Chile