Hizbollahs väg till dominans
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mer än 50 år efter att palestinska flyktingar först kom till Libanon är deras ättlingar förbjudna att verka inom medicinen, juridiken, teknologin, i universitetsvärlden.
Varför? Jo, de ses som utlänningar. Palestinierna i Libanon behandlas som fordomdags judarna i Europa.
Denna lilla detalj säger något om det libanesiska samhället.
Libanon är det land i arabvärlden där friheten traditionellt varit störst därför att ingen grupp eller härskare kunnat sätta sig på alla andra. I fjol tändes hoppet om verklig demokratisering. Landet hade fått fred efter inbördeskriget 1975-1990. Nu skulle något nytt födas när Libanons ordningsman, diktaturen i Syrien, tvingades till reträtt.
Men Libanon är fast i grupptänkandet. Detta stod klart redan innan Hizbollahs ("Guds parti") våldsamma provokation och Israel svar återställde den beklämmande ordningen från förr.
USA och Frankrike ställde i ett uppmärksammat samarbete i FN upp med påtryckningar på Syrien när libaneserna i gigantiska demonstrationer krävde nationell samling med frihet och rättvisa efter mordet på den populäre förre premiärministern Rafik Hariri - en moderat sunnimuslim.
Libanons övriga ledare tänker mer på sin grupp än nationen. I frånvaro av en stark stat har Libanon bevarat en mycket ålderdomlig struktur. Man är kristen eller muslim, shia eller sunni. Större grupper delas i mindre som följer olika ledare. Det knyts allianser, ibland märkliga, inom landet och med understödjare utomlands.
I fokus står nu shiamuslimerna i Libanon. De är med 1,5 miljoner 40 procent av befolkningen, och därmed den största religiösa gruppen. Shia har länge ansetts diskriminerade av sunniter och kristna i samverkan. Men nu är det shia som driver utvecklingen, och bland dem extremisterna i Hizbollah, med Hassan Nasrallah, född 1960 som ledare. Hans ställning kan jämföras med trosfränden Mokhtada al-Sadr, ledare för shiamuslimerna i Bagdad.
Shiamuslimerna i Libanon upplevde en politisk väckelse när inbördeskriget bröt ut 1975. Det handlade inledningsvis mest om palestiniernas roll i landet.
Shiamuslimerna kom i kläm. Amalrörelsen bildades. Dess ledare blev 1978 den sekuläre Nabi Berri. Han motsvarade inte de frommas krav. Rörelsen sprack slutgiltigt på grund av oenighet om hur Israel skulle bemötas efter invasionen 1982. Guds parti bildades. Det anses ha legat bakom de självmordsbombare som tog flera hundra amerikanska och franska soldaters liv i Beirut 1983.
Nasrallah blev ledare för Hizbollah 1992 när Israel dödat hans företrädare och ett par av dennes anhöriga i en flygattack.
Hans största framgång var när Israel i maj 2000 drog sig tillbaka från södra Libanon, efter 18 års närvaro. Israel hade hoppats att Libanons regering då skulle kunna utsträcka effektiv makt ända till gränsen och garantera lugn. I stället blev det Hizbollah som tog över och stärkte sin stat i staten.
Nästa seger för Nasrallah kom 2004 när han fick loss 23 libaneser och över 400 palestinier ur israeliska fängelser i utbyte mot en israelisk medborgare och kvarlevorna av ytterligare tre.
Det är en händelse som nu uppfattas peka direkt mot kidnappningen av en israelisk soldat vid Gazaremsan för ett par veckor sedan och det överfall vid Israels norra gräns som utlöste det nya kriget i Libanon. (SNB)