Anna Thea Matsson undrar i en insändare i VT den 2 februari hur vi sverigedemokrater tänker. Vi har en skyldighet att hjälpa dem som har det riktigt dåligt, skriver Anna Thea Matsson. Det håller jag med om. Men nu är det inte så att det oftast är de fattigaste eller mest illa utsatta människorna som kan ta sig till Sverige. Oftast är det i stället sådana som, med sina hemländers mått, har det förhållandevis hyggligt, men som vill förbättra sin tillvaro ytterligare (inget ont i det).
Enligt Migrationsverkets statistik för 2010 var endast 13 procent av dem som detta år beviljades uppehållstillstånd i Sverige asylsökande eller kvotflyktingar. Av dessa uppfyllde i sin tur inte alla kraven för att räknas som flykting enligt FN:s flyktingkonvention, vilket är den grupp vi sverigedemokrater i första hand anser har rätt till skydd. De största grupperna invandrare är i stället anhörig- och arbetskraftsinvandrare, vilka varken är nödlidande eller flyktingar. Den invandringen vill vi kraftigt begränsa, dels därför att den kostar stora pengar, dels för att den leder till dumpade löner och arbetslöshet.
Det blir också fel när man säger att det är lönsamt för Sverige att ta emot högutbildade personer för att andra länder har fått stå för utbildningen. Det är som att säga att våra egna ungdomar vore olönsamma för att de växt upp här. Och det rimmar illa med att man skall hjälpa dem som har det riktigt dåligt.
Jag har själv vistats sammanlagt flera år i södra Asien och har varit aktiv i Svenska Afghanistanhjälpen. Det är åtminstone min erfarenhet att människor i fattigdom, nöd eller krig måste man i första hand satsa på att hjälpa i deras hemländer och närområden: Genom skydd från övervåld, genom rent vatten, sjukvård, utbildning för alla barn, även flickor. Genom att stärka kvinnornas ekonomiska ställning. Och, inte minst, genom att verka för att dessa människor själva är herrar till sina liv och sina resurser.