HM
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu ser jag att Fifa lyder mig och kommer att granska Materazzis agerande. Kanske hans guldmedalj dras in, eller hela lagets. Det var ju han som kvitterade Frankrikes ledning. Utan det målet hade det aldrig blivit någon förlängning.
Nu är det slut om VM fram till 2010.
I stället tänkte jag läsa en bok. Får i bokhyllan tag i ett intressant litet exemplar. Kaféliv. Till min förskräckelse ser jag att det är Gamleby-köpmannen och mångårige jurymedlemmen för VT:s kulturpris Runo Peterssons. Han skickade den till mig redan 1997 med en hälsning att jag borde läsa om en tidningskypare. En intressant titel. Runo var förresten tillsammans med vapendragaren i framgångsrika Gamleby folkparks ledning Bertil Larsson, med om att dela ut det första kulturpriset till Harald Stale 1962. Sedan blev det 38 till, om jag räknar rätt.
Boken skildrar i ett antal noveller, sammanställda av Daniel Hjorth, som Runo så riktigt skriver en kultur vi inte har någon motsvarighet till.
Boken inleds med att Frantz Kafka en gång sade att han ville skriva en historia, som skulle handla om "en man som ville göra det möjligt för människor att träffas utan att vara formellt inbjudna, bara för att träffa andra, prata med dem, iaktta dem utan att etablera en intim relation. Vem som helst kan komma och gå när det passar honom, utan förpliktelser och kan ändå utan hyckleri känna sig välkommen. Och så till slut förstår läsaren att detta försök att besegra människans ensamhet ingenting annat är än uppfinningen av det första kaféet."
Det första kaféhuset slog upp dörrarna i Venedig 1645. Sedan rullade det på i Centraleuropa och i England. Berlin, Prag, London, Hamburg, Wien osv. Här diskuterades det politik, spelades spel, sjöngs och umgicks. Tidningarna blev en värdefull källa att ösa debattstoff från. Utländska tidningar rådde inte den inhemska censuren på. I Wien fanns vid början av 1900-talet tolvhundra kaféhus. Kafé Central prenumererade 1913 på 251 tidningar, många utländska, också någon svensk.
På Café des Westens i Berlin arbetade tidningskyparen Richard, som nogsamt visste vilken tidning varje stamgäst skulle erbjudas.
Ett trevligt yrke, som jag nu tänker slå mig på. Men kafé? Ånej, öltält ska det vara i dag, i vår tid, i vår stad.
Jag tog en sväng på stan i går och såg att den faktiskt låg kvar, trots nattens stökigheter. I det famösa öltältet skulle jag lätt få in 450 personer. Är det nödvändigt?
Visst. Jag reser mitt öltält över hela Stora torget och tar tullavgift av alla som tänker sig följa Storgatan nedåt eller uppåt, Hamngatan och Rådhusgatan norr- eller söderut. Någon dj.vla ordning får det ju vara.
Till den skummande ölen serverar jag Västerviks-Tidningen och Såningsmannen. De som är födda före VT:s start den 19 juli 1834 får Post- och Inrikes Tidning.
Maria Sharapovas ljusstyrka nådde 102,7 decibel i Wimbledons kvartsfinal, läser jag i Time Magazin. Så vann hon också över landsmaninnan Dementieva.
Som jämförelse får jag veta att en häftig tryckluftsborr presterar 100 decibel.
Det låter mycket, men är ingenting mot vansinnesskriken som dagens ungdom ägnar sig åt i Västerviks city. Inte minst i samband med helger och visfestivaler och så.
Inte underligt att en purfärsk undersökning visar att hörselskador bland unga män nästan fördubblats under 90-talet. - Det är en bekymmersam utveckling när närmare 15 procent av de som mönstrar har hörselskador, sägs det. Allt låter och bullrar mera nu för tiden. Snart hör vi väl ingenting, och det kanske är lika bra.
Men, varför vrålar Jeppe?
Svara på det - och hör sen!