HM?
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nå, visst blev det med träget jobb och försäljningen av femöreskolor för sex öre osv. en viss vinst.
Men, som ni förstår, var det också avbränningar med konstnärslön, upphovsmannarätt, pappers- och färgkostnader för politikerporträtten, arbetsgivaravgifter m m. Vi fick ju inte heller ändra i arbetsschemat, inte jobba mer än 40 sekunder per dag, hur lång kö på två personer av sugna köpare vi än hade. Så begränsningarna var många.
Däremot minns jag inte att vi särskilt kontaktade finansminister Wigforss i skattefrågan. Momsen, eller rättare sagt föregångaren omsen, trodde jag inte var påhittad då.
Men Byggnads kom förstås och skulle ha betalt för att vi inte var med i facket. Granskningsavgiften tog det mesta av vad som var kvar. Skam till sägandes kan jag inte erinra mig att vi någonsin gjorde bokslut. Kanske lever affären än i dag?
Förra veckan visade jag hur våran Stalin såg ut, den godmodige. I dag ser ni helt gratis den brittiske fältherren Montgomerys präktiga flin; jag fångade honom just som han besegrat den tyske ökenräven Rommel i slaget om El Alamein, ja, det var i november 1942. Snart ett antikt verk, håll till godo!
Jag måste hålla med Pontus Larsson. Gunnar Bäverstigs förslag om att göra en ridsportbana av Ljungheden är ju väl magstarkt. Han gör inget åt det, bara föreslår. Andra ska göra jobbet.
Ja, tyvärr är det ju likadant med mig. Föreslog att södra delen av Gamlebyviken skulle torrläggas, bygga multihallen där och dra över ett stort tälttak. Inte tusan byggde jag något själv.
Med Pontus´syn som grund förenklas ju hela tillvaron. Den som inte bygger själv, ska inget säga.
Själv är jag så blåst att jag kan tycka det är spännande med nya uppslag och idéer, men det är ju dumt.
Skådespelare och andra fortsätter ösa lovord över Ingmar Bergman. Senast Lena Endre som i sommarprogrammet betygade sin underdånighet. Hon var visst till och med stolt att hon var svensk, som Bergman.
Leif Zern i DN tycker att det borde vara slut på hyckleriet. "Utanför den närmaste kretsen var han inte populär".
Gåtan är, skriver han, hur Ingmar Bergmans popularitet kunde svänga så snabbt, från jobbig till sörjd ikon.
Ja, jag vet förstås inte, men min bistra hustrus karaktäristik är väl som vanligt värd att lyssna på. Något annat törs jag ju inte skriva. Man är väl ingen riktig kamikaze-pilot heller.
Efter Endres, och andras, lovsånger utbrast hon: Det är som att få ett alltför skärt och lockande tuggummi - och så smakar det inte något.
Nu är det sluttuggat för i dag.