Strax innan stora delar av Sverige tog semester gjorde överbefälhavare Sverker Göranson klart att Sveriges försvarsförmåga successivt kommer att avta om inte vi deltar i övningar med Natos insatsstyrkor. Vår bristande försvarsberedskap blev pinsamt uppenbar i påskas då de svenska stridsplanen stod i hangar och piloterna firade påsk när ryska plan flög in över svenskt luftrum. Att man från ryskt håll övar mot Sverige är inget nytt, det har förekommit de senaste decennierna. Skillnaden är att det tidigare har funnits ett svenskt luftvärn som skyddar våra baser och är redo att agera omedelbart. Så är idag inte fallet.
Det senaste halvårets försvarsdebatt borde ha fungerat som en väckarklocka för regeringen för att skynda på beslutet att tillsätta en utredning med syfte att förbereda ett fullvärdigt medlemskap i Nato. Finland har till skillnad från Sverige initierat denna debatt och jag tycker det vore oklokt att inte följa deras exempel. Som centrum i Norden måste vi signalera att vi som land är trovärdiga och ansvarstagande och villiga att bidra till stabilitet i vår del av världen. Men av oklara anledningar tycks beslutet fortfarande avlägset, trots att även Kristdemokraterna på senare tid deklarerat sin vilja att utreda NATO-medlemskap.
Det står uppenbart för alla och envar att Sverige ensamt inte har försvarsförmåga vid en eventuell attack, står vi utanför har vi i inga garantier att få hjälp, vilket Nato-chefen gjorde klart i början av året.
Inom EU har försvarsdebatten intensifierats på senare tid. Allt fler av EU:s ledande aktörer inser att vi står inför ett behov av att stärka samarbetet på en rad områden för att förbli en stark aktör i dagens globaliserade värld. Tysklands förbundskansler Angela Merkel, Frankrikes president François Hollande och elva av EU:s utrikesministrar (dock inte Carl Bildt) har i ett framtidsdokument framhållit fördelarna med ett förstärkt militärt samarbete och samordning av försvarsresurser. De elva utrikesministrarna har till och med gått så långt att de på sikt vill skapa en gemensam europeisk försvarsmakt. Jag väntar med spänning på resultatet av den utredning om ökad samordning av försvarsresurser som pågår just nu inom EU. I slutet av året väntas EU:s stats- och regeringschefer fatta beslut i frågan.
Själv är jag övertygad om att ett starkt gemensamt försvar är avgörande för att stärka EU:s militära och säkerhetspolitiska ställning i världen i framtiden. Även om inget EU-land i dag står inför ett direkt militärt hot, så kan man konstatera att en alldeles för stor del av varje lands budget går till att upprätthålla en effektiv och modern försvarsutrustning. Genom ett djupare samarbete mellan de 28 medlemsländerna, där vi kompletterar varandra, med specialisering och en tydlig ansvarsfördelning som ledord, skulle alla länder få en mer ansvarsfull budgetpolitik och ett effektivare försvar.
I en globaliserad värld vore det ett säkerhetspolitiskt misslyckande om EU:s medlemsländer inte är beredda att ställa upp för varandra också när det gäller försvarsfrågan. Det är hög tid att ta nästa steg i EU-samarbetet. Ett ökat försvarssamarbete i Europa, inom ramen för Nato, är på sikt en nödvändighet för att långsiktigt trygga vår säkerhet.