Maktfullkomlighet. Gör en sökning på nätet och du kommer att få hela 32 000 resultat. Siffran är lite för exakt så jag lutar åt att man kapat där. Mer finns alltså att finna, där ute i cyberspace.
Den senaste tiden har vi suttit bänkade framför ett fantastiskt OS, arrangerat av den inte fullt så fantastiske Vladimir Putin. Samtidigt som den ryske presidenten håvade in ovationer för det lyckade propagandaevenemanget, planerade han en intervention i grannlandet Ukraina – det var länge sedan maktfullkomlighet så tydligt kunnat sammanfattas i en och samma människa!
Det här med makt och maktkamp är något som ständigt pågår. Alla vill ha mer och ingen vill ha mindre. Ibland går det bra, ibland går det dåligt. Arter kommer, arter går. Ledare kommer, ledare försvinner liksom ideologier och tankar om tidevarvet.
Oftast kommer någon till makten genom att framställa sig som en motsats till det befintliga styret, som den borgerliga valvinsten 2006 då alliansens fick regeringsmakten efter en lång tid av socialdemokratiskt styre.
Inte sällan upptäcker en befolkning att de bara hoppat från en tunna till en annan. Det förvisso extrema, men likväl talande, exemplet är det kommunistiska maktövertagandet efter nazisterna i Östeuropa där man fortsatte att fängsla, tortera och avrätta människor i samma läger som sina företrädare.
Många skulle säga att makten för många politiker är ett medvetet eller omedvetet självändamål. Jag är nog villig att tro på att entusiasm och ideologi är drivande i den politiska kampen. När makten väl är vunnen ska den dock bevaras och försvaras – det är i detta stadium som historien visar att många halkar snett.
Korrupta makthavare omger sig av människor som vill sola sig i glansen och inte ifrågasätter basen för den makt de själva bygger sin tillvaro på. De går i ledarens fotspår och kan ägna sig åt förtal, smutskastning eller rent ut av våld mot sina meningsmotståndare så länge de själva har något att tjäna. Det har vi inte minst sett i den ukrainska revolutionens efterdyningar där demonstranter öppnat portarna till de palatsliknande hem som byggts av oligarkerna i Viktor Janukovytj maktsfär, vilka tittat på medan den tidigare presidenten skjutit mot sin befolkning, för att på så sätt rädda sina egna skinn.
Högmod är inte bara en av de sju dödssynderna eller motsatsen till ödmjukhet, utan också kärnan i all maktfullkomlighet. De ledare – eller kolportörer omkring dem – som drabbas, börjar vidta åtgärder som är allt mer fjärmade från medborgarna, vilket urholkar demokratin. Så sker i öst men även på sina ställen här hemma, om än med inte fullt så dramatiska uttryck.
Den enda trösten i eländet är att högmod går före fall, vilket inte minst bekräftas om man studerar kommunismens, nazismens eller andra despotiers uppgång och fall.
Makten växlar men människan består, som väl är. Låt oss hoppas att den pågående krisen är början på den ryske presidentens fall.