Högskolan havererar?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är nämligen rätt illa ställt på en del områden. Av de sammanlagt 1 700 utbildningar som granskats har elva procent en så låg kvalitet, att Högskoleverket ifrågasätter deras examinationsrätt. Inom vissa utbildningsområden är siffran mycket högre, exempelvis vårdområdet där runt 40 procent av sjuksköterskeutbildningarna i landet fått sin examensrätt ifrågasatt. Också inom skolområdet finns stora problem med kvaliteten på högskoleutbildningarna, lärarutbildningens problem är bara alltför uppenbara.
Förklaringarna är många. En är bristande resurser. Det går helt enkelt inte att upprätthålla en anständig kvalitet på högskoleutbildningen om det inte finns pengar för att anställa kompetenta lärare och ha hög undervisningstäthet. Grupperna blir allt större och mängden undervisningstimmar minskar - en omöjlig ekvation om man månar om kvaliteten.
En annan förklaring är den bristande forskningsanknytningen. Kontakt med ett levande forskarsamhälle är viktig också på grundutbildningsnivå, och om forskarutbildade lärare saknas så går studenterna miste om en viktig dimension.
Men den faktor som faktiskt är mest illavarslande är att studenternas baskunskaper är för dåliga. Värst är det i svenska, matematik, språk, kemi och historia. Studenterna kan helt enkelt för lite när de börjar på högskolan och därför måste kraven sänkas även där. En ond cirkel, som bara kan brytas genom genomgripande förändringar av den svenska skolan, både grundskolan och gymnasieskolan.
I det perspektivet är det extra allvarligt att utbildningsdepartementets båda statsråd, Lars Leijonborg och Jan Björklund, nu båda tycks vara helt upptagna av folkpartiets ledarproblem.