DEBATT: Högt symbolvärde

Rubrik:Viktigare som symbol än som politiskt handlingsprogram
Möjligen är det inte det sakpolitiska innehållet som är det allra viktigaste med Alliansens gemensamma valmanifest utan dess symbolvärde.
På onsdagens presskonferens stod de fyra partiledarna upp för en gemensam regeringspolitik och de gjorde det utan misstänksamma sneglingar på varandra eller små spydiga kommentarer à la Göran Persson. Bilden av enighet, samförstånd och optimism var tydlig. Här har vi fyra partier som inte bara vill utan också uppenbarligen kan regera tillsammans, De är visserligen inte överens om allt och har alla fått kompromissa, men de visar ändå att de förmår förhandla sig fram till gemensamma lösningar utan alltför mycket blod på golvet. De fyra partiledarna verkar dessutom gilla varandra - något som kan vara nog så viktigt för ett fungerande ett regeringssamarbete.

Mot denna enade front står regeringen och samarbetspartierna, tre partier som inte ens kan ena sig om en gemensam presskonferens inför valet, ännu mindre om ett gemensamt valmanifest.
De har inte ens kunnat komma överens om formerna för samarbetet. Frågan är om de är överens om någonting.
Samma dag som Alliansmanifestet presenterades intervjuades miljöpartiets Maria Wetterstrand i Morgonekots partiledarutfrågning. Hon betonade flera gånger att mp inte kommer att stödja en regering om man inte får ministerposter i den. Lars Ohly har sagt samma sak för vänsterpartiet, även om det i hans fall är mindre trovärdigt - vänsterpartiet kommer nog aldrig att aktivt bidra till att rösta ner en socialdemokratisk regering. Och regeringschefen själv, Göran Persson, som visserligen är fysiskt närvarande i valrörelsen men som mentalt verkar befinna sig någon helt annanstans. Väljarnas viktigaste frågor svarar han i varje fall inte på. Hur ska samarbetet utformas? Vilka punkter i respektive valmanifest kommer att kompromissas bort? Ska vänsterpartiet få inflytande över utrikes- och säkerhetspolitiken? Det har vi ingen aning om.
Vad Alliansen vill göra är däremot tydligt formulerat i det gemensamma manifestet.
Det finns mycket i det som är utmärkt. Jobben står i fokus, att få människor ut ur bidragsberoende och in på arbetsmarknaden är det allra viktigaste. Alliansens politik är en politik för företagande och jobb. Skolan ska förbättras, skatter ska sänkas, rättssamhället ska stärkas och rättssäkerheten återupprättas.

Självklart finns det enskilda inslag som kan diskuteras, valmanifestet är trots allt en kompromiss. Exempelvis vore det bättre för företagande och sysselsättning med en generell sänkning av arbetsgivaravgifterna i stället för den riktade sänkning Alliansen föreslår, som omfattar unga mellan 19 och 24 år.
Den underton av social ingenjörskonst som löper genom hela texten är mer problematisk. Det socialdemokratiska samhällsbygget, med en stor offentlig sektor och höga skatter, är normen även för de borgerliga partierna. Problemen i systemet ska åtgärdas genom att man skruvar på lite andra kranar än de som vänstern vill skruva på, men man utgår ändå från att allt kan ordnas med politiska beslut. De långsiktiga greppen saknas. Följande formulering är avslöjande:
"Den solidaritet som uttrycks genom de offentliga välfärdssystemen behöver kompletteras med ett samhälle som i högre grad präglas av medmänsklighet, ansvarstagande och idealitet." Det hade lika gärna kunnat stå i en text producerad av socialdemokraterna. I ett borgerligt Sverige vore det rimliga att vända på kuttingen. Det offentliga och politiskt reglerade som komplement till civilsamhällets frivillighet.
Allt som allt är dock Alliansens valmanifest hoppingivande läsning, dels genom sitt innehåll men främst för att det faktiskt existerar. Vad har vänstern att sätta upp mot det?
*

<a href='http://www.vt.se/bilder/diverse/Alliansmanifest.pdf'>Läs hela manifestet</a>

Debatt: Högt symbolvärde - men politiken?