Höj statusen för litteratur
Vilka platsar? Linda Skugge? August Strindberg? Vilka platsar i en svensk litterär kanon? Hur som helst behövs något göras för att höja litteraturens och läsningens status i skolan. Foto: Pontus Lundahl/SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När den folkpartistiska riksdagsledamoten Cecilia Wikström på debattplats i Sydsvenskan (22 juli) föreslog att det ska upprättas en svensk litteraturkanon vaknade anhängare och antagonister ur sin hängmattedvala.
Själva begreppet kanon är hämtat från de kyrkligt godkända bibelböckerna, alltså en samling skrifter som anses normgivande och som bör läsas. I den moderna betydelsen sträcker sig dock en litterär kanon långt utöver de bibliska och religiösa verken.
När Wikström lanserade sitt förslag förkunnade genast elaka tungor att en sådan samling innebär att Sveriges litteratur går från mångfald till enfald och att svensk kultur låses fast, vilket utestänger nya influenser.
En del försökte också spela rasistkortet. Paralleller drogs till Danmark där arbetet med att slå fast en litterär kanon inleddes för några år sedan. Enligt antagonisterna är detta ett främlingsfientligt utspel av regeringspartiet Venstre som nu även Wikström försöker vinna sympatier på.
Det är bara tarvligt att påstå att Wikström skulle vara främlingsfientlig. Det är ett sätt att argumentera som förstör den viktiga diskussionen om värnet av vårt kulturarv och som flyttar fokus från det centrala - att svenska litterära verk riskerar att falla i glömska.
Vad som däremot är värt att diskutera är vilka verk som skulle kunna ingå i en litterär kanon, om det ska finnas en kanon även för andra konstarter och - framför allt - vem som ska välja dessa? Det är där den huvudsakliga problematiken ligger. Vad är värt att på detta sätt kulturminnesskydda?
Att skapa en litterär kanon innebär inte att staten skall hallstämpla en viss sorts kulturyttring. Det kunde innebära en institutionalisering som dödar kulturell skaparkraft. Det är inte heller statens uppdrag att värdera vad som är fin eller ful kultur. Men det behöver inte heller göras i det här fallet.
Två profiler i den litterära världen har givit Cecilia Wikströms förslag sitt stöd. Det är litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström och hennes make, Svenska Akademiens ständige sekreterare, Horace Engdahl.
Witt-Brattström har på senare tid blivit känd för kritik av sina elevers dåliga förkunskaper och även maken, företrädare för en litterär institution från 1700-talet, kan ju sägas tala i egen sak. Poängen är att det finns stor vilja och stor kunskap att söka utanför departement och statliga utredningar.
Trots invändningar och problem med att avgränsa vad som skulle kunna innefattas av en litterär kanon, allom till ledning, kvarstår faktum. Litteraturen har fått en oerhört svag ställning i den svenska skolan. Klassiker glöms bort och elever läser allt mindre. Var femte niondeklassare lämnar grundskolan utan att riktigt förstå en text på svenska och många saknar förutsättningar att kunna uttrycka sig i skrift.
En litterär kanon skulle höja intresset och statusen för litteraturen. Det skulle i så fall både kunna rädda ett historiskt arv och ge eleverna bättre möjlighet att förstå och uttrycka sig på svenska