Hur funkar Persson?
Västgötaklimax. Givet all förhandspublicitet hade man faktiskt väntat sig betydligt mycket mera av första delen av Erik Fichtelius så kallade dokumentär om Göran Persson, som sändes på måndagskvällen.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi fick egentligen inte veta någonting nytt om Göran Persson, mer än att hans självupptagenhet är ännu mera monumental än vad han tidigare visat.
En psykolog skulle kanske förklara Göran Perssons behov av att förtala och förringa andra människor med att Persson i själva verket är en person med extremt dålig självkänsla. Han ökar sin egen betydelse genom att förminska andra människor, han är beroende av att känna sig överlägsen för att känna att han är någon. Och så är det kanske.Men tanken på att Sverige i tio års tid leddes av en man med detta närmast patologiska behov av att förnedra och förringa är faktiskt hisnande. Hur är man funtad när man inför en kamera uttalar sig om en politisk kollega - exempelvis Carl Bildt -- som Persson gör? Eller ännu mer anmärkningsvärt - om en partikollega?
Mycket kan sägas om Sahlin. Men hon är i alla fall lyckligt befriad från behovet att sätta sig på folk och förnedra dem. Den debatt mellan Reinfeldt och Sahlin som följde Persson-programmet gjorde kontrasten mellan de båda extremt tydlig. Och det är inte Persson man helst minns från måndagskvällens TV-tablå.
Om så regeringen mot all förmodan inte lyckas uträtta någonting de närmaste fyra åren så har den i alla fall gjort att vi slipper se Göran Persson i TV varje dag. Tack och lov för det!