Hur länge tål de Jan Eliasson?
Diplomat. Är utrikesminister Jan Eliasson alltför diplomatisk för sitt parti? Lyssna då på vad han sagt om Olof Palmes "juldikt" 1972! Foto: Maja Suslin/SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Freivalds kom till jobbet efter den tragiska händelsen i september 2003 som ett oskrivet blad. Med sin baltiska bakgrund torde hon dock ha haft en känsla för betydelsen av Europas återförening. Det passade Göran Persson. Han har ju sedan han blev partiledare 1996 distanserat sig från delar av det utrikespolitiska arv som förknippas med Olof Palme, exempelvis att "vi sysslar inte med antisovjetism".
Vi får aldrig vet om Freivalds också hade kunnat växa i saklig kompetens, på det sätt som Anna Lindh gjorde Nu blev Freivalds både för sig själv, sitt parti och Sverige en parentes med trist slut.
Desto mer kompetens förde Jan Eliasson med sig, en utrikesminister med globalt genomslag. Liksom Freivalds saknar han dock förankring i partiet.
Det lär inte betyda något så länge Göran Persson är statsminister. Han har brutit med traditionen att en socialdemokratisk utrikesminister ska vara en person med stark ställning inom partiet. Dessutom har utvecklingen, stödd av Perssons personlighet, inneburit att utrikespolitiken mera blivit en sak för statsrådsberedningen - statsministerns kansli i Rosenbad.
Jan Eliasson är därmed en perfekt utrikesminister för Göran Persson, stark i sig själv, och pålitlig, men alls ingen konkurrent. Men han är även bra för Sverige. Hans outtalade valspråk tycks ju likna den ed som antike greken Hippokrates formulerade för läkarskrået, att det viktigaste är att inte göra skada - i detta fall för sitt land.
Inom sitt parti och från vänster har Göran Persson kritiserats för att inte nog försvara palestinierna i konflikten med Israel. Bombningarna i Gaza och Libanon har nu lett till förstärkta krav på svenska uttalanden och svensk agerande.
Men även när Eliasson fördömt Israel har han varit noga med att inte formulera sig svart-vitt. Varken han eller Persson motsvarar vänsterns längtan efter en Olof Palme som svängde den moraliska färlan.
Eliasson har i många intervjuer berättat om sitt arbete för Sverige och FN. Den socialdemokratiska tidskriften Tiden redovisade nyligen en pratstund. Eliasson avbildas i boxarpose, redo till attack, och rubriken är "Diplomat redo för agitation". Eliasson gör så gott han kan för att motsvara önskemålet om en utrikesminister som påminner om den förmenta storhetstiden under Olof Palme. Han hänvisar till pappa, fackföreningsman: "Hela min uppväxt var präglad av agitation".
Det som framför allt rekommenderar den elegante, trevlige och amerikaniserade diplomaten i partiets ögon är att han arbetade nära inte bara Anna Lindh och Lena-Hjelm-Wallén utan framför allt Olof Palme.
Denne var sannerligen en agitator, vars engagemang och starka uttalanden vann gensvar inom socialdemokratin. Men objektivt sett skadade han Sveriges intressen, som när han vid jul 1972 i ett känslofyllt uttalande jämförde USA:s bombning av Hanoi med nazisternas krigsförbrytelser.
Seniordiplomaten Sverker Åström, kallad de socialdemokratiska regeringarnas "Mr Neutralitet", har långt efteråt sagt att uttalandet aldrig borde ha gjorts. Åström säger numera vad han vill.
Men Eliasson är mitt uppe i politiken. Så man kan fråga sig vad hans partivänner säger om det som hände på Utrikespolitiska institutet i Stockholm 14 juni. Eliasson skulle hålla ett linjetal. Bland de närvarande fanns gamla diplomatiska bekanta från jultiden 1972. Eliasson berättade i skämtsam ton om hur de konstaterat att nu får vi nog problem med amerikanerna - på grund av "juldikten" av Olof Palme