I Budapest tänkte jag på japaner i Australien
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Inte störde det mig, det var bara lite märkligt. Kanske var de ett reportageteam för en resetidning. Vem vet? I alla fall kom jag att tänka på en båtutflykt i Australien. Vi reste från Sydney till Port Arthur, ett par timmar österut, med buss för att se på delfiner. Vår familj var de enda icke-japanerna i hela bussen och vi lade märke till hur vårt uppträdande och intresse skiljer sig folkslagen emellan. Kanske är det inte rent kulturellt betingat utan en effekt av ständigt pendlande.
Hur som helst så körde bussen iväg och det gick sex mil innan vi nådde Sydneys utkanter. Det var som att åka genom en enda lång engelsk småstad där bostadshus, pubar, kemtvättar, kvartersbutiker och blomsteraffärer avlöste varandra i en enda lång rad. Väldigt intressant tyckte vår familj.
Men våra japanska vänner slog sig ner i bussen, drog ner rullgardinerna och föll genast i sömn. Allihop utan undantag!
Det hjälpte inte att vi for ut ur storstaden och genom ett säreget landskap med höga broar över dramatiska vattendrag och stora, gröna bulliga träd i en böljande oändlighet. Vi tittade och tittade och japanerna sov och sov.
Så stannade bussen vid en nersliten djurpark alldeles intill motorvägen. Det var ganska ruffigt jämfört med många andra ställen, men inträdet ingick i bussresan. Det japanska kollektivet vaknade med ett ryck och rusade ut. De fotograferade sig rakt genom djurparken på nolltid.
Tekniken de använde var att en grupp personer ställde sig framför en bur med ett djur i och en annan fotograferade. En koalabjörn hölls upp av en djurskötare och så fotograferade sig alla en och en med det sömndruckna djuret. Det gick snabbt och ingen brydde sig ett dugg om koalan. Det såg ut ungefär som nidbilden av svenskar på en grisfest när en sombrero hålls över huvudet och någon bränner av en fotoblixt. Snabbt och genomfalskt.
Så steg vi upp i bussen igen. Japanerna somnade som på kommando och sov sig genom ett landskap som bjöd på alla möjliga naturintryck, inklusive ett helt gäng med riktigt stora kängurur som lät sig väl smaka av en bondes grödor.
Om bussen stannade för en stoppskylt gav det ingen reaktion, men när den stannade vid kajen i Port Arthur så vaknade alla unisont, kastade sig ut och snodde åt sig båtens bästa platser. Men vi fick också plats och vi träffade delfiner på nära håll och höll oss vakna på hemvägen också.
Kanske är det så att bussfärd för japanska storstadsbor är lika med sömnchans och att ett sådant inlärt mönster inte suddas ut bara för att man råkar resa genom en obekant kontinent?
Kolumnen