I kontrast till vänsterns ideal
Bok- och biblioteksmässan. Ett resultat av de fria krafternas spel. Foto: Leif R Jansson/SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är ett jätteprojekt som pågår. Mässan är nästan oöverskådlig för den som deltar. Saker och ting pågår överallt: träffar, presentationer, små och stora events bakom varje monterhörn, allt vad en läsarintresserad kan önska sig och lite till.
Ändå är ingen speciell att tacka för detta. Varken någon stor enskild bidragsgivare eller staten med sina skattepengar. Mässan bara finns, eller rättare sagt har växt fram. Från början var den en blygsam lokal historia men successivt attraherade den fler och fler aktörer. Tills den blev den jätteinstitution den är i dag. Av sig självt, så att säga.
Jämförelser har gjorts med Almedalsveckan. Den fungerar på samma sätt, med den skillnaden att det där i första hand är den politiska eliten som har sin jättemässa. Istället för bokmontrar är det seminarier och i stället för kultur handlar det om opinionsbildning, men regin är densamma: det är ett jättelikt myller av små och stora händelser, av kontaktskapande, möten och samtal. Och det är oöverskådligt; ingen drar i några stora trådar uppifrån, allt är spontant.
Och det är samma sak med Bok- och biblioteksmässan som med Almedalsveckan. Det senare började som något annat, i det här fallet med Olof Palmes tal. Därefter växte och växte det tills det blev den häxkittel av politiker, kommunikatörer och organisationsföreträdare det är i dag. Ingen har på förhand bestämt att det hela skulle komma att gå i den riktningen, det har gått dit av sig självt.
Den konservative tänkaren Edmund Burke skulle ha kallat processen för en organisk framväxt. Nyliberalernas dito Friedrich von Hayek skulle säga spontan ordning. Båda dessa begrepp är till förvillelse lika till sin innebörd och pekar båda mot samma ideologiska poäng: goda institutioner växer fram av sig själva. Eller, rättare sagt, de växer fram som svar på underliggande behov. Men utan att någon central aktör tar sig för att tolka behoven och styra resurserna till dem. För sådana förmodanden slår oftast fel. Vore Almedalsveckan och Biblioteksmässan politiskt styrda med i förväg uppgjorda planer och program skulle de aldrig ha blivit vad de är i dag.
Kulturvänstern är väl representerad i Göteborg. De känner att mässan är deras hemmaplan. Men de reflekterar inte över att den miljö de trivs så bra i står i skarpaste kontrast till de politiska ideal de företräder.