Lika förfärad som Ola Mårtensson blir över SVT:s Debatt blir jag när jag läser hans kolumn "Klasshatet och vikten av reaktion." Innan jag kan beröra den ideologiska debatt som fördes i programmet om "Överklasssafari" måste jag kommentera Mårtenssons retorik.
Att först kritisera vad han refererar till som hatpropagandan från förbundet "Allt åt alla" som anordnar "Överklassafari" med uppmaningen "odla ditt klasshat" och sedan hänge sig åt nedsättande ordalag så som " hatande rödskägg" och "kacklande vänsteraktivister" om de vänster debattörer som deltog i debatten rimmar tämligen illa. Att därtill anklaga debattörerna för respektlöshet och intolerans när han själv använder sig av härskartekniker för att förminska oliktänkande är en dubbelmoral utan dess like. Mårtensson skriver också om vikten av att vi som är övertygade om vikten av broar mellan människor, sluter upp och visar att vi står upp för tron på den fria människans kraft och en god samhällsgemenskap. Är då Mårtenssons retorik ett försök att bygga broar mellan människor? Nej hans retorik visar på en intolerans som inte skapar någon god samhällsgemenskap.
Nu till sakfrågan. Om man vill belysa de klasskillnader och den segregering som råder i Sverige, är då "Överklassafari" med uppmaningen "odla ditt klasshat" det mest konstruktiva och "bro-byggande" sättet att gå till väga på? Troligtvis inte. Det är ett smart PR-trick med uppsåt att provocera och skapa debatt. Vilket man lyckas med. Alla former av hat och respektlös retorik oavsett om den kommer från vänster eller höger skapar bara ett samhällsklimat, där vi är för upptagna med att förminska och kasta skit på varandra, för att ta itu med de problem som hotar den svenska välfärden.
Mårtensson anser att enskilt ekonomiskt välstånd inte är ett problem utan snarare något positivt. Enligt honom är det alldeles för få rika i Sverige. Om de rika blev fler och rikare skulle samhället som helhet gynnas med fler arbeten och ökade resurser till gagn för oss alla. Precis som kommunismens "utopi" om ett klasslöst samhälle är denna "utopi" en välbevarad myt som har levt kvar trots bristen på framgångsrik implementering. Mig veterligen finns inga exempel, där denna modell har fungerat med resultatet att alla samhällets medborgare har gynnats. Kanske vet Mårtensson något som jag inte vet.
Denna vision för däremot tankarna till ett samhälle i ekonomisk kris med stora sociala problem, som fattigdom och hög brottslighet, nämligen USA. Landet där girighet glorifieras och illusionen om den amerikanska drömmen är väl förankrad. Den amerikanska drömmen bygger på idén om att alla även de som växer upp i en "trailer park" utan sjukförsäkring och collegeutbildning, genom hårt arbete kan belönas med ekonomiskt välstånd och politisk makt, exempelvis som Donald Trump. Tack och lov har denna "masspsykos" ännu inte nått Sverige.
Mårtensson skriver att "det är fattigdom och utslagning som är problemen som ska bekämpas, inte det faktum att det finns människor som har gott om pengar på banken." Detta är ett argument som är otroligt simplistiskt och i väsentlig del saknar logik. Att fler rika med större rikedomar inte skulle vara ett hinder för att bekämpa fattigdom och utslagning är en omöjlighet. Alla kapitalistiska system, Sverige inkluderat, har begränsade resurser, dessa resurser ska fördelas. Om den rikaste 1 procenten kontrollerar 40 procent av resurserna (som i USA) så krävs det inte mycket huvudräkning för att komma fram till at resterande 99 procent av befolkningen bara har tillgång till 60 procent. Alla kan inte uppnå enskilt ekonomiskt välstånd eftersom det inte finns obegränsat med resurser.
Den svenska välfärden som har gjort oss till en av de socialt mest framgångsrika länderna i världen bygger på en rimligt hög beskattning av rika. En modell som Obamas administration nu försöker närma sig. Lägre skatter och fler rika med ännu mer resurser skulle urholka den svenska välfärden ytterligare, vilket i slutändan drabbar alla, fattig som rik. Låt oss inte göra samma misstag som USA, genom att skapa myten om den "svenska drömmen"!