DEBATT: Individuella bedömningar - inte fasta tidsgränser

I dagens sjukförsäkring finns ett begrepp som heter rehabiliteringskedjan. Där den sjuke/försäkrade ska bedömas utifrån ett arbetsförmågeperspektiv. Redan mellan sjukdag 1- 90 görs bedömningen mot de vanliga arbetsuppgifterna hos arbetsgivaren. Sjukdag 91-180 har den sjuke bara rätt till sjukpenning om man inte kan utföra någon arbetsuppgift alls hos sin arbetsgivare. Från sjukdag 181 görs en arbetsförmågebedömning i förhållande till hela den reguljära arbetsmarknaden. Här är det många människor som får denna bedömning att man har arbetsförmåga men inte då på sitt ordinarie arbete. Alla arbetsanpassnings- och rehabiliteringsinsatser hos arbetsgivaren är uttömda. Vad som händer då är att anställningen måste upphöra för att den sjuke ska kunna ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Att söka de jobb som inte finns framförallt om man är sjuk men inte tillräckligt sjuk. Detta drabbar givetvis enskilda människor väldigt hårt. Till exempel en person som haft ett tungt fysiskt arbete i hela sitt liv där kroppen helt enkelt säger ifrån och är mellan 60-65 år. Denna person skall då söka arbeten på den reguljära arbetsmarknaden. Det kan ju var och en förstå att de jobben inte finns. Är det på detta sätt vi vill behandla våra medmänniskor som drabbats av ohälsa och sjukdom?Denna bedömning måste ske individuellt utifrån varje enskild persons hälsa och inte efter fasta tidsgränser.

Debatt: Individuella bedömningar - inte fasta tidsgränser