Enligt svensk rätt föreligger en absolut åtalsplikt och därmed en absolut förundersökningsplikt. Det betyder att åklagaren är skyldig att driva förundersökningen och väcka åtal om det finns tillräckliga skäl för det. Från detta kan göras undantag genom reglerna om förundersökningsbegränsning som innebär att en åklagare i vissa fall kan besluta att inte inleda eller att lägga ned en förundersökning. Förundersökningsbegränsning kan ske om kostnaderna inte står i proportion till brottets betydelse eller om brottet inte skulle leda till att den misstänkte får ett längre straff på grund av att han eller hon begått annan grövre brottslighet.
Under senare år har Ekobrottsmyndigheten mött en ny typ av kriminalitet som kännetecknas av att den bedrivs i grupperingar med ett stort antal personer som deltar i varierande grad. Stora brottshärvor förekommer ofta inom ekonomisk brottslighet, narkotikabrottslighet och annan grov organiserad brottslighet. Ett exempel som ofta har ett stort antal inblandade personer och tar stora utredningsresurser i anspråk är så kallade fakturamål. De kännetecknas av att ett bolag utan någon egentlig verksamhet ställer ut osanna fakturor till olika företag för att dölja att svart arbetskraft används. Företagen betalar de osanna fakturorna och därefter betalas pengarna tillbaka mot en provision. Det fakturerande bolaget har vanligtvis en kort livslängd och ersätts med nya fakturerande bolag. Företrädare för företagen som använder sig av svart arbetskraft kan som regel misstänkas för skatte- och bokföringsbrott eller medverkan till sådana brott. Det är emellertid företrädaren för de fakturerande bolagen som fungerar som spindeln i nätet och kan beskrivas som huvudmannen. Någon möjlighet att koncentrera utredningen till den eller de personer som är huvudmisstänkta och att avgränsa utredningen mot övriga personer finns inte enligt dagens lagstiftning.
I en statlig utredning, SOU 2010:43, föreslås nu att det ska införas en möjlighet att besluta om förundersökningsbegränsning avseende personer. Utgångspunkten är att så får ske efter att åklagaren fattat ett strategiskt inriktningsbeslut som innebär att utredningsresurserna inriktas mot den allvarligaste brottsligheten. Det krävs även att något allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts och att straffvärdet för brottsligheten inte överstiger sex månaders fängelse.
Prioritering av vilka brott som ska utredas är en förutsättning för att Ekobrottsmyndigheten och andra brottsutredande myndigheter ska komma till rätta med de allra mest komplicerade brottshärvorna. Nuvarande lagstiftning ger inte tillräckliga möjligheter att göra sådana prioriteringar. Vi välkomnar därför de föreslagna reglerna om förundersökningsbegränsning avseende personer så att brottsutredande myndigheters resurser kan utnyttjas optimalt. Då kan utredningstiderna förkortas samtidigt som polis och åklagare ges ytterligare ett verktyg att möta den grova organiserade brottsligheten.