Med hänvisning till budgetunderskott och maxtaxa försvarar Västerviks sverigedemokrater i VT den 10 januari sitt stöd för Harald Hjalmarssons försämringar för de gamla. Precis som alla andra nedskärningspolitiker babblar Sverigedemokraterna om "ansvar" när det gäller att försämra för de som man innan valet lovat förbättringar.
SD-gänget skriver att de inte skapat kommunens ekonomiska kris. Nog är det sant, men det har inte Hjalmarsson heller gjort. Den ekonomiska krisen är inte ett undantag som skapats av en förvisso inkompetent kommunstyrelse, utan ett allmänt fenomen i Sverige.
Vår kommuns och andra kommuners ekonomiska bekymmer är ett resultat av: dels vår tids klassamhälle, kapitalismens förmåga att skapa massarbetslöshet och därmed minskade skatteintäkter. Till detta ökade ansvarsuppgifter för kommunerna i kombination av minskade statsbidrag (trots enorma offentliga överskott). De två senare är politiska beslut fattade i Sveriges riksdag, inte resultat av ekonomiska eller gudomliga lagar.
Nu gapar kanske våra sverigedemokrater: "vi stödjer inte regeringens politik". Visst, kanske inte. Men vad spelar det för roll när ni som lydiga knähundar inte tvekar inför att genomföra samma svältpolitik i kommunen? Det är inte bara höjda avgifter för de gamla ni ställt er bakom utan även Hjalmarssons nedskärningar på närmare 50 miljoner kronor. Det är så enkelt att ställer man sig bakom nedskärningar är man medskyldig.
Att hänvisa till maxtaxa som skydd för de gamla är inte särskilt klokt. Tror ni inte samma nedskärningspolitik som höjer avgifter för de gamla kan höja det tak ni försvarar era svek med?
Att hänvisa till minskat mottagande av människor som flytt från krig, fattigdom och förtryck som lösning på ekonomiska problem är inte särskilt klokt det heller. Tror ni flyktingarna stoppar sina pengar i förläggningarnas madrasser? Försörjningsstöd går precis som löner för arbetande till konsumtion och moms. Det vill säga pengarna cirkulerar, håller igång butiker och med detta folk i arbete.
Både ekonomisk kris, nedskärningar av välfärd och flyktingmottagning måste sättas i sitt sammanhang för att seriöst kunna debatteras. Detta sammanhang kan sammanfattas som den samlade offentliga sektorns finansiella överskott på 735 miljarder kronor 2011. På dessa miljarder, som behövs i välfärden, sitter finansminister Anders Borg och regeringen. Vill man ta ansvar för välfärdsservice är det till staten räkningen skall skickas, inte till våra barn, unga, gamla eller flyktingar. Det finns bara ett krav i denna fråga, som utan tvekan handlar om just ansvar: Inga fler nedskärningar!