Ingen kanin i emissariens hatt
Tomhänt. På emissarie Lönnqvists ostfront intet nytt. Foto: Magnus glans
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ulf Lönnqvist har med andra ord att förtälja oss vad man kunde förvänta. För vad är regeringens räddningsaktioner i form av emitterade, avdankade ministrar till skilda hörn av landet annat än mest illusionstrick, spel för gallerierna? Vad är det strängt taget dessa utsända kan tänkas åstadkomma för företagsamhet, jobb och tillväxt genom att åka runt och samtala och dinera i salongerna?
Det är inte utan att man blir lite imponerad av de heroiska försök Västerviks kommunledning gör för att krama någonting gångbart ur den Lönnqvistska rapporten. Uppgiften är den djärvaste nästintill övermäktig.
Det blir lite förhoppningar om att Tjustbanan verkligen skall komma att rustas upp (knock on wood), ytterligare något i fängelsebranschen, och så några Kulturrådskronor till "migrering", som kommunen redan är inne och nosar på med ett par hundra tusen. Skall inte förväxlas med migration, utan har någonting att göra med att samla på ljud, om man rätt förstått saken.
Och så har den statliga utvecklingsbyråkratin tydligen en "positiv syn" på att ge ett och annat bidrag till "utvecklingsprojekt" i kommunen.
En inte oviktig reflexion finns att göra med anledning av detta:
Är det sådant som Västervik skall bygga sin framtid på ter sig utsikterna onekligen dystra.
Mer kanske finn
s i längden att hoppas på av de allt tydligare öppningarna norrut. När nu själva landshövdingen - med det starka symbolvärde detta har - deklarerar att de norra länsdelarna bör sammanföras med Östergötland, är möjligen ett och annat på väg att hända. Bara inte diskussionen trivialiseras till att handla om administrativa gränsdragningar och regionalpolitik.