Irak utan Zarqawi kanske ett Libanon
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Detta är bakgrunden till lättnaden över att "al-Qaida i Mesopotamien/Irak" berövats sin ledare Abu Musab al Zarqawi.
Zarqawi är en man som skylls för några av de vidrigaste skändligheterna i Irak - avrättningar i förment religiös stil av fångar samt massmord på shiamuslimer, som enligt honom inte är spår bättre än andra otrogna i Irak.
Zarqawi var ett slags taliban, och därmed illa sedd överallt i islams värld. Talibanerna kanske i dag har kvar vänner i Pakistans makthierarki, men annars betraktas de, i dag precis som när de drevs från makten i Afghanistan år 2001, som fiender av alla regimer i länder med muslimsk majoritet.
Det var många som hade intresse av att likvidera Zarqawi, främst hans hemland Jordanien, USA, Iraks nya regering, men även irakiska maktgrupper som i Zarqawi snarast såg en besvärlig konkurrent.
Hittills har ett 60-tal grupper utfört våldsdåd under rubriken al Qaida i Mesopotamien. Amerikansk militär säger sig ha dödat 161 medlemmar av rörelsen. Optimisterna hoppas att rörelsen faller sönder eftersom Zarqawi hade en så dominerande roll.
Men ingen, från president Bush i Washington till plågade irakier, tycks tro att våldet minskar på kort sikt. Alltsedan Zarqawi 2004 uppmanade Iraks sunniter att dra igång ett religionskrig för att återta den makt de traditionellt haft som grupp har våldet förvandlat landet. Områden med etniskt och religiöst blandad befolkning har rensats.
Som grupp är de kristna bland de mest utsatta. I Irak fanns vid tiden för Kuwaitkriget 1990-91 omkring en miljon kristna. De hör till en rad olika samfund, vanligen med rötter i den tidigaste kristendom och med band till andra kristna i Mellanöstern och i väst. Trots allt tal om goda relationer med muslimska grannar söker sig Iraks kristna västerut. De trängs från alltför många håll.
Många irakier har satt sig i säkerhet i länder som Jordanien och Syrien, i väntan på bättre förhållanden. De kristna utgör en oproportionerligt stor andel av flyktingarna.
I bästa fall går utvecklingen i Irak mot ett tillstånd som i Libanon, också ett land med en mosaik av grupper och undergrupper. Där kollapsade 1975 ett på grupptillhörighet uppbyggt system när befolkningsutveckling och konflikten Israel/Palestina rubbade en ordning som gällt sedan 1940-talet. Från att ha varit arabvärldens friaste och öppnaste samhälle blev namnet Libanon liktydigt med blodligt kaos.
1990 medlade arabländerna fram en fred med viss justering av den gamla ordningen. I fjol tändes hopp om verkliga förändringar, när Syrien tvangs dra ned på sin öppna närvaro efter mordet på den populäre tidigare regeringschefen Rafik Hariri.
Men sekterismen och grupptänkandet förblir starkt. Libanons politik är en daglig vandring på glas. Olika slags kristna, sunnimuslimer, shiamuslimer plus druser befinner sig i en ständig förhandling. Palestinierna i landet aktiverar sig åter. Det är instabilt. Men det finns tecken på insikt om att ingen gynnas av våld.
Det är ett tillstånd Irak har en realistisk chans att uppnå. (SNB)
Utrikes