Israel i väntan på palestinierna
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Efter den tragiska händelsen i förra veckan, när nästan en hel familj utplånades i väntan på en hem från en badutflykt i Gaza-remsan, anklagade Abbas Israel för att för att bedriva "folkmordskrig". Ett föga moderat uttalande redan innan det var klarlagt varifrån den projektil kom som dödade sju människor och skadade ett 30-tal.
Abbas reaktion kan förklaras med att han kände ett politiskt behov av att inte bli överträffad av någon annan i den storm av indignation blodbadet väckte - mot Israel.
Israeliska samhällen nära gränsen till Gazaremsan har utsatts för över 500 raketangrepp sedan Israel evakuerade sina bosättningar och militära stödjepunkter där i augusti 2006. Israels faktiska gräns följer nu där den folkrättsligt erkända. Ändå fortsätter beskjutningen.
Hamas säger sig nu bryta den vapenvila som gällt sedan början av fjolåret. Vad man säger och gör är dock olika saker.
Hur som helst finns det tydligen gott om frilansande aktivister. De avlossar sina hemmagjorda raketer från obebyggda områden, och platser där israeler fanns förut. Israelerna i gränstrakterna befinner sig i uppror.
Evakueringen var dåvarande premiärministern Ariel Sharons projekt. Han sprängde sitt eget Likudparti på frågan. Hans efterträdare Ehud Olmert har allt intresse av lugn vid gränsen. Det har också arbetarepartiet, med i Olmerts koalitionsregering.
Även om reträtten är ensidig, utan avtal med palestinierna, så är den ett praktiskt exempel på Israels politik "land mot fred".
Även president Abbas och den Hamas-regering som bildades efter valsegern i början av året kan objektivt sägas ha intresse av lugn vid Gaza-gränsen. Abbas för att behålla sitt anseende i Israel och utomlands, och Hamas därför att man behövde tid att samla sig praktiskt och politiskt efter en seger man inte väntat sig.
Men Hamas valseger främjade på olika sätt våldets krafter. Palestinska väpnade krafter hamnade i konflikt med varandra. Ett sätt att hävda sig blev att visa sig aktivast mot Israel.
I helgen regnade raketer ner över Israel. Israels försvarsminister, arbetarepartiets ledare Amir Peretz, har bestämt att Israels krigsmakt tills vidare inte ska trappa upp motåtgärderna, exempelvis genom att döda företrädare för Hamas.
Israel har inget intresse av våldet. Det stör Ehud Olmert när han försöker sälja in ett fullföljande av Sharons projekt om evakuering även från Västbanken och en terroristsäker gräns mot palestinierna inne på vad som folkrättsligt är deras område.
På den palestinska sidan finns uppenbart de som tjänar direkt på våldet. Och indirekt gäller detta de som är bekvämare när Israel är den tydliga fienden. Det skyler över konflikterna mellan palestinierna, med i fokus den folkomröstning president Abbas vill ha 26 juli.
Det är tänkt att palestinierna ska rösta om en plan godkänd av palestinska fångar i Israels fängelser. Vid ett ja är effekten att man erkänner ett Israel med gränserna från före kriget 1967.
Trots att en lösning modell 1967 är synnerligen osannolik talar Hamas om utpressning. Demokrati var OK när man själv vann folkets förtroende i vintras. Men om folket skulle säga ja till Israels existens vill man inte vara med.
Israel har nog av sin egen säkerhet och andra bekymmer för att egentligen orka bry sig. Det är palestiniernas sak att bestämma sig för om de tycker att Israel är en folkmördare och/eller inte bör finnas till. (SNB)