DEBATT: Ja till ett bra välfärdssystem för alla!

Termen välfärdsstat fick allmän spridning genom en bok av den brittiske biskopen William Temple (1881-1944) som stod arbetarrörelsen nära. Begreppet välfärdsstat blev snabbt accepterat som benämning på ett samhälle med sociala reformer. För arbetarrörelsen blev välfärdsstaten ett viktigt instrument att använda sig av i försvaret av arbetarklassen och folkens intressen, mot de skadeverkningar som den kapitalistiska marknadsekonomin framkallar som arbetslöshet, dåliga bostäder och en utbredd fattigdom.
Den generella (allmänna) välfärdstaten, som vi har i dag, utformades redan under 1930- talet av arbetarrörelsen. Arkitekten bakom den allmänna välfärdsstaten var den legendariske socialdemokratiske politikern Gustav Möller. Han var socialminister under 1930- och 40-talen. Hans idé var att ge de ekonomiskt svaga föräldrarna kontanta pengar för att förstärka sin hushållskassa. Folket skulle inte behöva stå med mössan i hand för att få nådegåvor av överklassen eller pekpinnar av staten. Möller litade på folkets förmåga att själv hantera kontanta pengar.

Begrepp som jämlikhet, frihet, demokrati, solidaritet och trygghet har legat till grund för arbetarrörelsens värderingar i dess syn på välfärdsstaten. Jämlikhet innebär att den enskildes utveckling inte hindras av brist på förmögenhet, kön och familjebakgrund. Jämlikhet främjar frihet genom att välfärdsstaten försvårar för de mäktiga i samhället och arbetsgivarna att förtrycka arbetarklassen och de resurssvaga personerna i samhället.
Ekonomisk jämlikhet kräver därför en starkt progressiv arv- och förmögenhetsbeskattning i samhället. För arbetarrörelsen blev också genomförandet av välfärdsstaten ett politiskt medel att sätta stopp för klasskonflikterna i samhället. Välfärdsstaten skapade möjligheter att säkerställa arbetarfamiljernas ekonomiska trygghet i en osäker marknadsekonomi. Den fulla sysselsättningens politik blev en minst lika viktig fråga att driva för arbetarrörelsen som den generella välfärden. Dessa två frågor blev viktiga instrument för att försvara arbetarnas och folkens intressen.
Socialförsäkringarna i Sverige är generella. Hit hör sjukförsäkringen, a-kassan, föräldraförsäkringen etc. Vårt socialförsäkringssystem bygger på inkomstbortfallsprincipen, det vill säga att när vi är sjuka eller arbetslösa så skall vi ha en likvärdig inkomst som när vi arbetar. Ersättningsnivån låg länge på 90 procent men är nu nere i knappt 80 procent. Självklart borde ersättningsnivåerna i a-kassan, sjukförsäkringen etc ligga på 100 procent av det enkla skälet att hyran och maten kostar lika mycket då som när vi arbetar.

Under de senaste femton till tjugo åren har hela vårt välfärdssystem utsatts för kritik och försämringar. Kritiken har främst kommit från arbetsgivarföreningen (som numera har namnet Svenskt näringsliv) och inte minst de borgerliga partierna. Dessa har hävdat att Sverige har blivit fattigare och att vi därför inte har möjligheter att upprätthålla välfärdssystemet.
Sverige har tyvärr inte riktigt samma fokus på den fulla sysselsättningens politik som man en gång har haft. Detta har fått som konsekvens att arbetsgivarna har flyttat fram sina positioner. Arbetsgivarna och de borgerliga partierna eftersträvar den liberala välfärdsmodellen. Denna modell har bland andra USA och Storbritannien. Denna modell går ut på att vi själva skall betala för vår välfärd via privata försäkringar. USA hade 1997 en fattigdom på 17,9 procent av befolkningen medan Sverige vid samma tidpunkt hade en fattigdom på 4,9 procent. Än värre är att det är fler partier inom vänstern som börjar hävda liknande uppfattningar som de borgerliga partierna. Har Sverige verkligen blivit fattigare? Låt oss titta närmare på saken.

Att Sverige har blivit fattigare stämmer inte med verkligheten. 1980 hade Sverige en BNP på 1.418 miljarder kronor, 1990 1.750 miljarder kronor och 2001 2.167 miljarder kronor. Sverige har alltså blivit 749 miljarder kronor rikare. Däremot har staten och framförallt kommuner och landsting blivit fattigare. Detta bland annat på grund av olika politiska beslut fattade i Sveriges Riksdag som innebar skattesänkningar för höginkomsttagarna och kapitalägarna.
Mellan 1986 och 1996 ökade de 10 procent rikaste hushållen sin förmögenhet med 1.000 miljarder kronor. 1982 gick cirka 32 procent av BNP till den offentliga sektorn. I dag går cirka 29 procent av BNP till den offentliga sektorn. Hade vi i dag anslagit lika mycket pengar till den offentliga sektorn som vi gjorde 1982 så skulle det innebära ett tillskott till den offentliga sektorn med cirka 100 miljarder kronor. Med andra ord, vi har råd med en bra välfärd för alla!

Debatt: Ja till ett bra välfärdssystem för alla!