Jag har varit sommarpratare i Ålands radio
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Programmet liknar väldigt mycket Sommar i svenska P1. Det är bara lyssnarantalet som skiljer programmen åt. Även om du på Ålands Radios hemsida varsomhelst i världen kan avnjuta sommarpratarna. Kanske satt det en ålänning i Sydney och lyssnade på mig onsdag den 9 augusti - vem vet ?
Vad pratade jag då om i Ålands Radio? Jo bland annat om att diplomatlivet är lite av ett nomadliv. Yrkeslivet består till stor del av flyttar - ett ständigt packande för att flytta ut i världen eller för att packa för hemresan. En tredjedel av UD-personalen på cirka 2 000 personer byter arbetsuppgift varje år.
Själva är vi väl inne på vår nionde eller tionde flyttning. Nu återstår om några år bara flytten hem. Flytkarusellen innebär ett ständigt utbyte av kompetens och erfarenheter. Hustru Marie-Louise brukar säga att UD-livet är antingen permanent tillfälligt eller tillfälligt permanent.
Jag berättade också i radioprogrammet att vi nu i efterhand ibland frågar oss själva hur vi vågade ta tre pojkar till 10-miljonersstaden Tokyo utan att veta någonting om hur och var vi skulle bo, vilken skolgång våra pojkar kunde få och inte visste vi hur vår rörelsehindrades son behov av stöd skulle kunna uppfyllas. Men vi vågade och jag vågar säga att vi vann på det. I retur fick vi kunskaper och erfarenheter från en helt annan kultur och religion. Vi fick på köpet vågar jag påstå social och kulturell kompetens.
En annan sanning vi lärt oss under nära 25 utlandsår är att det nordiska samarbetet och framför allt samhörighetskänslan oss nordbor emellan växer med avståndet från Norden. I de avlägsna länder vi varit har det nordiska samarbetet fungerat perfekt. I radioprogrammet kallade jag mig för en nordisk nörd efter att ha läst en ung åländskas intryck efter ett nordiskt möte för unga.
I ett sommarprogram skall det också naturligtvis finnas med sanna anekdoter ur vardagslivet. Och här finns mycket att välja på - en del kanske redan kända av VT:s läsare. Som när jag i Helsingfors mitt i ett storregn blev upplockad av en polispiket för att ha gått mot röd gubbe. Släpptes mot löftet att aldrig aldrig göra så mer.
Jag berättade om vår barnflicka för nyfödde sonen Robert, av Robert kallad Dotti, en dam i de övre åren med bägge fötterna tryggt på jorden.
Hon var som en levande finländsk historiebok. Hon hade varit med om utrymningen av Porkala och kunde berätta hur ryssarna uppträdde. Hon tog med den lille pojken Robert på buss aderton i Helsingfors och hade som förning en påse med reisumies och Brunbergs choklad från Borgå.
Från Greklandsåren berättade jag den hissnande historien när minst sju vältränade finländska atleter gick in i vår Athenhiss. Den skulle egentligen ha tagit dem upp till femte våningen. Den gick i stället nedåt och körde ned sig i underjorden. Hissmontör fick tillkallas. Men finländarna var kolugna.
Och också anekdoten när Robert tröttnade på professor Sture Linnérs detaljrika utläggning om Parthenontemplet på Akropolis och undrade " när skall det bli slut på det här skitpratet".
Sonen Robert läxade också upp dåvarande statsministern Carl Bildt på Greklandsbesök med att tala om för honom att han minsann inte bestämde över allt i världen, inte någonting som har med myrorna att göra och att Carl Bildt inte heller bestämde vad som skulle ske i Chicago.
Carl Bildt fick slutfrågan vad han skulle göra om han blev angripen av 20 humrar. Det hade Carl Bildt inte tänkt på. Denna lilla söta historia har både Dagens Industri och Svenska Dagbladet nappat på.
Jag berättade också för Ålands radiolyssnare att det var Robert, som fick oss förstå att vi efter USA-åren skulle återvända hem.. Han undrade om vi får bo i Sverige eller om det bara skulle vara fyra-fem sommarveckor i Skedshult.
Sedan berättade jag givetvis - men den historien har ni kanske tröttnat på - om den gång våren 2001, då jag chartrade ett nordkoreanskt flygplan vid EU-trojkans, Göran Person, Chris Patten och Javier Solanas besök i det slutna Nordkorea. Det var som att komma till en annan planet.
Nordkoreas UD-presschef och jag fann varandra. Han kunde inte ett ord engelska men väl var han flytande i finska. Och jag förstår hyggligt. Så konstig kan världen vara även i Nordkorea.