Nils Ronquist hävdar att jag saknar helhetssyn när det gäller kommunens utveckling (VT 2011-05-12). Med det menar han att vårt arbete med att utveckla kommunen är ensidigt inriktat på staden Västervik. Vidare att alla inser tillväxtfrågornas vikt och de därför klarar sig lika bra, eller till och med bättre, utan min medverkan. Slutligen menar han att effekten blivit att vi politiker inte arbetat tillräckligt med att förändra de kommunala förvaltningarna och att de därför fungerar dåligt. Anders Johansson (VT 2011-05-17) är inne på samma tema. Enligt honom har den kommunala förvaltningen enorma brister. Han vill lösa det genom att skapa en ny central utvecklingsenhet.
Ja det finns ett visst fokus på staden Västervik. Det är naturligtvis oundvikligt. Det är där de flesta av våra medborgare bor och det är också dit flest inflyttare söker sig, inklusive Nils Ronquist själv, nu självutnämnd talesman för Kristdemokraterna.
Vi ser självklart positivt på befintliga och nya företag i hela bygden, inte bara i staden. De flesta inser dock att vi har störst chans att växa om vi går med, inte mot, de trender som är i rörelse. Det är därför vi till exempel tycker att skärgård och besöksnäring är viktiga: En bransch med växande sysselsättning i landet, till skillnad från det jord- och skogsbruk som Ronquist nämner. Inriktningen har inget att göra med att jag skulle vara okunnig om jord- och skogsbrukets möjligheter. Tvärtom, jag uppvuxen på en gård där både jord och skog brukats av min egen familj, min fars, farfars och farfars far. Vad det handlar om är att arbeta där vi tror att vi kan få störst utväxling på insatsen.
Tyvärr är tillväxtfrågornas vikt och kunskapen om att uthålligt stigande skatteintäkter i sin tur förutsätter en växande skattebas inte självklarheter för alla i den utsträckning som Ronquist tror. Om de var det, så skulle inte "höj skatten" vara den patentmedicin som den av många anses vara. Det är därför jag med den drucknes envishet återkommer i frågan.
Det är riktigt att avtalet mellan VFAB (Västervik Framåt AB) och kommunen innebär att VFAB ska arbeta för tillväxt i sysselsättningen. Utifrån uppdraget och VFAB:s goda arbete kan man då som Ronquist tycka att kommunen och kommunalrådet skulle kunna luta sig tillbaka i tillväxtfrågorna. Om det vore så enkelt. En del etableringar innebär planärenden, vilket är myndighetsutövning. Den måste hanteras av kommunen. Likaså är det självklart så att ägaren till ett eventuellt nyetablerat företag också gärna vill veta politikernas syn på företagandet i kommunen och därför söker kontakt med mig. Arbetet med tillväxtfrågor förblir därför ett ständigt samspel.
Påståendet att vi inte alls skulle arbeta med att effektivisera de kommunala förvaltningarna är inte korrekt. Utifrån den strategiska planen mäter vi numera regelbundet hur medborgarna uppfattar kvalitén på den kommunala servicen. Vidare har vi under 2010 för första gången någonsin genomfört en medarbetarundersökning i hela kommunkoncernen. Bägge mätningarna är viktiga verktyg för att vi ska ha en effektiv förvaltning. Det är också riktigt som Anders Johansson påpekar att medarbetarnas kompetens, motivation och glädje utgör ett viktigt "bränsle" för en god förvaltning. Vi strävar därför efter att kommunen ska vara en attraktiv arbetsgivare. Allt var givetvis inte perfekt i medarbetarundersökningen, men allt var inte heller dåligt. Jag känner därför inte igen den bild som Anders Johansson målar upp av förvaltningen som en "skrothög". Sjukfrånvaron, normalt en pålitlig larmsignal om att det inte står rätt till, tyder inte på någon "skrothög". Västervik har de senaste åren tillhört de fem kommuner i landet som haft lägst frånvaro.
Kritikerna har emellertid rätt på så sätt att det visst finns mer att göra när det gäller att effektivisera och utveckla den kommunala verksamheten. Medarbetarundersökningen indikerar bland annat att kommunen bör jobba mer med ledarskap. Det är uppenbart eftersom uppdraget med omstrukturering och förnyelse som skulle spara drygt 70 miljoner tar längre tid än beräknat och att det faktum att detta uppmärksammats alldeles för sent.
Den av Anders Johansson förslagna lösningen med nya centrala utvecklingsfunktioner tror jag dock inte på. I stället för centralisering ska vi gå mot större frihet att lokalt använda medel och påverka verksamheterna inom givna ramar. De chefer och medarbetare som är närmast verksamheten ska själva ska styra utvecklingen. Inte ännu fler centrala organ. Men kontrollen mot ramarna måste bli bättre och eventuella avvikelser uppmärksammas snabbare.
Jag saknar inte helhetssyn. Däremot försöker jag förändra och förbättra väldigt många saker samtidigt och då kan takten i genomförandet variera.