I måndags började älgjakten. För många är det början av jaktsäsongen trots att jaktåret pågått sedan den förste juli. Jakten från juli fram till nu är inte lika påtaglig som den är nu, i och med att vi börjar jaga högvilt ”på riktigt”.
Förutom jakt är den här veckan fylld av mänsklig gemenskap när familjen eller kompisar samlas runt jakten. Inte sällan samlas grannar för att gemensamt jaga på sina marker.
För många av er är jakten förknippat med obehag där jägarna i insändare och annorstädes pådyvlas epitet som ”skjutgalna lustmördare”. En stor del av vår befolkning har tappat bort den rätta jaktlusten i och med urbaniseringen. Ni kan dock aldrig vara säkra på att den är helt borta. Jag är övertygad om att ”rätt” omständigheter skulle kunna göra en jägare av de flesta av oss. Det sitter bara där.
När isen drog sig tillbaka här uppe i norr följde människor med och livnärde sig på jakt och fiske. Jakten var då, och är fortfarande, ett sätt att få kött. Jakten förbehölls kungen så länge som till 1789 då Gustaf III:e beslutade att varje ofrälse man med skattejord fick rätt att jaga på sin mark.
Skall man skörda måste man så – skall man jaga måste man vårda. Kungarna och deras underlydande vårdade det vilda genom att beskatta viltstammarna måttligt samt bedrev en omfattande predatorkontroll. ”Skadedjuren”, främst varg, björn och räv hade en särställning sedan medeltiden. Redan 1442 stadgades det om ”skallplikt”, innebärande att allmogen var skyldiga att delta i jakt på dessa rovdjur. Denna plikt kom att gälla ända fram till 1864 års jaktstadga. I samma veva hade man lyckats få ner rovdjursstammarna åtminstone i södra Sverige. Rovdjuren var en plåga under 1700-talet och början av 1800-talet. 1829 registrerades i 17 av länen, 465 hästar, 3 108 oxar och kor, 504 svin samt 19 104 får och getter som rovdjursdödade. Totalt räknade man med 35 000 dödade husdjur.
Demokratiskt var det ett framsteg när jakträtten blev allmän 1789. För jakten och det vilda blev det en katastrof. Efter hundratals år med jaktförbud gick folk man ur huse för att utöva sin nyvunna frihet, vilket resulterade i kollapsade viltstammar. 1830 bildades Jägareförbundet med uppgift att ta tillvara jägarnas intressen, verka för ökade insikter i viltvård, lämna förslag till jaktlagstiftningen, förbättra skjutskickligheten och sprida kunskap om våra villebråd för att därigenom främja dess tillväxt.
Nu kan vi se resultatet av närmare 200 års viltvårdsarbete och jägarförkovran. Vi har numera en av Europas bästa högviltstammar (älg, kron- och dovhjort, rådjur och vildsvin). Vi har en välutbildad och omdömesgill jägarkår som lägger många viltvårdstimmar för att befästa och utveckla det vilda.
Ingen jägare vill veta hur många procent ensamtid man spenderar i förhållande till ”vilttid” där ute i skogen. Det är inte bara att ge sig ut i skogen och skjuta något!
Det mesta av det kött skogen producerar genom jakt konsumeras av de inblandade och deras familjer. Jag skulle önska att viltkött blev lika tillgängligt här som i England eller Frankrike. Skitjakt på er!