Jo, tryckfriheten behöver värnas
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så det finns goda skäl att rikta brännpunkten mot tryckfriheten och yttrandefriheten också i vårt eget land. Det handlar för den skull långtifrån om något exklusivt intresse för tidningsutgivare (eller andra medieproducenter) och journalister. Tryckfriheten och yttrandefriheten skall göras gällande för de fundamentala medborgerliga rättigheter de är.
Utan tryckfrihet och yttrandefrihet kunde vi lika gärna glömma den valrörelse vi står mitt uppe i. Det är ju ytterst tack vare dessa principer som meningar och åsikter fritt kan brytas mot varandra och vi som väljare fritt kan tillsätta och avsätta våra makthavare.
Tryckfriheten och yttrandefriheten är det öppna, demokratiska samhällets själva grundpelare. I vårt land är tryckfriheten grundlagsenligt värnad i Tryckfrihetsförordningen, som i sina huvuddrag går tillbaka ända till 1776 års tryckfrihetslagstiftning. Citatet härintill inleder Tryckfrihetsförordningens portalparagraf och beskriver tryckfrihetens kärna. I enlighet med detta spikas varje medborgares rätt att "...yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst". Utan det vi kallar offentlighetsprincipen och meddelarfriheten dräneras tryckfriheten på mycket av sitt innehåll.
Tryckfrihetsförordningen har sin motsvarighet i Yttrandefrihetsgrundlagen för radio och tv andra icke tryckta medier.
Möjligen kan en precisering vara på sin plats. Rätten att ge ut skrifter och att i dessa yppa sina meningar och åsikter innebär, förklarligt nog, ingen ovillkorlig rätt för medborgaren att exempelvis få utrymme i tidningsspalterna. Ansvaret för vad som publiceras är exklusivt tidningens eget, vilket också det strikt regleras i Tryckfrihetsförordningen.
Tryckfriheten är ju inte heller den ovillkorlig. Den har av uppenbara skäl sina begränsningar. Det är till exempel inte tillåtet att uppsåtligen publicera kränkande uppgifter om enskilda medborgare. Ansvaret för att det som publiceras håller sig inom ramen för det lovliga lägger Tryckfrihetsförordningen helt och odelat på den ansvarige utgivaren. Det skall vara tydligt för alla vem som är ytterst ansvarig för tidningens innehåll.
I VT:s fall är detta redaktionschefen Bosse Sandebäck, som på annat håll i dagens tidning ger ytterligare kött på benen om tryckfriheten och journalistiken.
Med tidningens suveräna rätt att avgöra vad som skall eller inte skall publiceras följer självklart också förpliktelsen att så generöst som möjligt bereda utrymme för den som vill komma till tals i tidningen och inte mindre öppet bedöma vad som är nyhetsmässigt motiverat att publicera. Och jag kan försäkra att vi på VT försöker skilja oss från den uppgiften efter bästa förmåga. Inte bara inom tryckfrihetslagstiftningens rättsliga ramar, utan också med de frivilliga etiska ledstjärnor vi i övrigt tillämpar.
Desto större skäl anser vi oss ha för att sätta upp ett varnande finger för de alltmer talrika försöken att snäva in gränserna för det utrymme som den grundlagsstadgade tryckfriheten just skall garantera. Åtskilliga exempel på detta har aktualiserats inför den här tryckfrihetsdagen, en del kan ni ta del av i dagens VT.
Svenska makthavare kan inte med någon trovärdighet försvara yttrandefriheten på andra håll i världen så länge de försvagar den på hemmaplan.