Kamp mot korrupt bistånd
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Wolfowitz var omstridd då, och även sedan han 2005 utsågs till chef för Världsbanken. Ty här driver han en kampanj mot korruption som irriterar både demokratiska givare och diktatoriska mottagare.
I omkring 50 år har de flesta så kallade i-länder anslagit medel till bistånd avsett att underlätta för människor i länder som av olika anledningar hamnat på den materiella efterkälken att komma i kapp.
Enligt en uppskattning har det satsats 2,3 triljoner (18 nollor) dollar på bistånd. Men meningarna går isär om vem vunnit. Klart är i alla fall att biståndet inte lyft Afrika söder om Sahara.
Den senaste tiden tillväxten varit god i länder som har olja, mineraler och andra attraktiva råvaror att sälja. Men det väntas inte leda till något långsiktigt positivt, på grund av korruptionen.
Detta är också biståndets problem. Ju mer pengar ett land objektivt sett kan uppfattas behöva, desto mera sannolikt att de försnillas.
Men korruption är inget okänt fenomen i de sedan många år framgångsrika tigerekonomierna i Östasien, och i Kina och nu även i Indien.
Det finns alltså även andra faktorer som förklarar att Afrika söder om Sahara och norr om Sydafrika gått back sedan 1980-talet. En är våldet, från Liberia och Sierra Leone i väster till Somalia, Etiopien, Eritrea och Sudan i öster.
Det finns alltid det moraliska, humanitära argumentet för bistånd. Men det går inte att bedriva långsiktigt uppbyggnadsarbete om det råder kaos, och om systemet är utvecklingsfientligt.
Även biståndsgivare kan ha andra syften än utveckling - exempelvis att gynna sina egna politiska och ekonomiska intressen. Då uppfattas det närmast som naturligt att pengar försvinner till makthavare i mottagarländerna.
Det kan uppstå ett slags ohelig allians mellan "onda" och "goda" krafter. Accepteras korruptionen kan i alla fall en del bistånd nå fram till dem det var avsett för. Utan samarbete med dåliga regimer riskerar deras undersåtar att få det än sämre.
Världsbanken beslöt under sin förre chef James Wolfensohn att prioritera kampen mot korruptionen. Hans efterträdare Paul Wolfowitz har med den motiveringen upphävt beslut om lån till Indien, Bangladesh och Etiopien.
På 90-talet lanserades Tchad som positivt exempel när Världsbanken lovade finansiera en ny oljeledning på villkor att regeringen satsade inkomsterna på hälsovård och utbildning. När så inte skedde satte Wolfowitz stopp för projektet.
Wolfowitz fick veta att Kongos president besökt New York, tillsammans med uppassning och uppvaktning på 50 personer, till en kostnad av motsvarande två miljoner kronor. Sedan tittade han på räkenskaperna för det statliga oljebolaget, och blev inte nöjd. Han ställde in den skuldavskrivning landet beviljats.
Förhoppningsvis har Wolfowitz kamp mot korruptionen större framgång än hans Irakpolitik. (SNB)
Utrikes
Bo Ture Larsson