Kan Chiracs ministrar sluta gräla?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Dagen innan hade regeringen vunnit en förtroendeomröstning i nationalförsamlingen, där den har klar majoritet. Socialistpartiets begäran om misstroendevotum inleddes med orden "Vårt land går igenom en av de värsta kriserna under femte republiken".
Femte republiken skapades under ledning av general Charles de Gaulle som kallades in som en nationens räddare år 1958, då demokratin höll på att kollapsa på grund av kriget i Algeriet.
Sedan dess har Frankrike klarat av åtskilliga "värsta kriser". Såsom, enbart sedan i fjol, nejet i folkomröstningen om EU:s grundfördrag, vilket skadat president Chiracs anspråk på ledarskap i unionen. I höstas följde ungdomsupploppen i invandrartäta förstäder. Och nyligen tvingades regeringen, efter demonstrationer av fackliga aktivister och studerande med sympatiserande äldre, att slopa en arbetsmarknadsreform som var tänkt att åtgärda just de problem som exploderade i höstas, att det är så svårt för ungdom att komma in på arbetsmarknaden.
President Chirac, 73, är en fighter. Han har befunnit sig i centrum av fransk politik i nästan 40 år, de senaste elva åren som landets president. Även om han på sistone drabbats av ohälsa håller han öppet för att söka stöd för ännu en mandatperiod. Den var tidigare sju och nu fem är. Val hålls våren 2007.
Men Chiracs ledarskap är försvagat, så pass att han även har svårt att odla en efterträdare. Han anses föredra Dominique de Villepin, aldrig folkvald, som han i fjol upphöjde till regeringschef. Dennes främste medtävlare är Nicolas Sarkozy, som Chirac av personliga skäl tycker illa om. Men Sarkozy har länge varit populär bland väljarna. Chirac tvingades släppa fram honom som ledare för presidentpartiet UMP, och sedan i fjol är han åter inrikesminister.
Fransmännen i gemen torde vara mera upptagna med att diskutera bensinpris och fotboll, men partigängarna på olika håll ägnar sig åt "affären Clearstream". Detta är ett finansföretag i Luxemburg. Det har påståtts att Villepin och Chirac 2004 begärde en hemlig undersökning av Sarkozy och andra som misstänktes i en härva om mutor vid försäljning av franska krigsfartyg till Taiwan - år 1991!
Motivet skulle vara att de Chirac och Villepin ville smutskasta Sarkozy, för att få bort honom ur kopplet av tänkbara presidentkandidater.
Alla dementerar allt, men medan Sarkozy friats från misstankar kletar smutsen fast vid Villepin och Chirac.
Fransmännen härdade. Man tar för givet att höga politiker agerar i lagens gråzon för att främja sina och bröders och systrars intressen. Men Chirac har för sin egen och Frankrikes och Europas skull all orsak att se allvarligt på situationen.
Frankrike är en hörnsten i Europasamarbetet och har efter de Gaulle (som avgick 1969) varit i huvudsak resonabelt. Sett ur historiens perspektiv är detta ingen självklarhet. Frankrike kan sätta sig på bakhasorna, vilket vi fick en påminnelse om i fjol när väljarna sa nej till det grundfördrag som tagits fram under ledning av en tidigare fransk president.
Socialisterna, det näst största franska partiet, var i den frågan svårt splittrat, och tycks nu inte gynnas av den borgerliga regeringens försvagning. I stället stärks den EU- och främlingsfientliga Nationella fronten.
I presidentvalet 2002 skrällde Frontens ledare Jean-Marie Le Pen till med att slå ut socialisternas kandidat i första omgången. I dag säger sig en fjärdedel av väljarna ha "stor respekt" för 70-åringen Le Pen och hans dotter Marine.
Det är således hög tid för den anständiga högern och vänstern i Frankrike att presentera alternativ. (SNB)
Utrikes
Bo Ture Larsson