Kan man önska en ässja i julklapp?
Hett järn. Att smida medan järnet är varmt är mer än ett ordspråk på en smideskurs, det är en förutsättning för att få till något över huvud taget. FOTO: HANS BRANDIN
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har nämligen gått på kurs, en studiecirkel i järnsmide. Det var ingen idé jag kom på själv men en granne lurade med mig till smedjan och det ångrar jag inte.
Inte sedan i slöjden i grundskolan har jag gett mig på att forma en järnbit genom att hetta upp den så den nästan flyter och sedan banka på den med en stor hammare. Det ser lätt ut, men det är garanterat mycket svårare än man kan föreställa sig, speciellt när man inte ens tänkt igenom vad man skulle kunna tänkas klara av att göra.
Lite avvaktande klev jag därför in i smedjan och fick nästan direkt springa ut igen när kursledaren tände ässjan. Stenkolsröken trängde ut i hela lokalen och man fick en fin bild av den berömda London-smogen som kunde förmörka solen till och med. Men när draget kommit igång så blev det riktigt trivsamt framför härden. Minusgraderna gav vika och framför ässjan var det rejält varmt.
Som allt annat hantverk handlar smide om erfarenhet. Det gäller att kunna avgöra när järnet är tillräckligt varmt för att kunna formas på önskvärt sätt. Är det inte tillräckligt varmt så går det inte särskilt lätt (det gör det aldrig) och blir det för varmt så brinner det som ett tomtebloss och mycket arbete kan gå förlorat.
Att smida medan järnet är varmt, var tidigare bara ett ordspråk. Först nu inser jag hur väl underbyggt uttrycket är. Järnet kallnar snabbt och det gäller att planera var man ska sätta in slagen utan att tveka.
Det går från rent dåligt till lite bättre och det är en ren fröjd att kunna omskapa en stel järnbit till något som i alla fall liknar något användbart. Det som ser busenkelt ut i kursboken visar sig vara otroligt svårt att genomföra. Men det blir lite, lite bättre för varje gång.
Ofta har jag berättat i tidningen om olika studiecirklar men aldrig tidigare har jag deltagit själv. Det är riktigt trevligt att göra nya bekantskaper eller att lära känna folk som man känt länge och samtidigt få utlopp för skaparglädje. En skaparglädje som är så stark att det knappast finns tid för en kopp kaffe på flera timmar och där kursledaren resolut får krafsa kolen ur ässjan för att få den allra ivrigaste att sluta.
Kan man önska sig en ässja i julklapp? Nej förresten det är trevligare att gå på kurs.