Kinesisk tillväxt med förhinder
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kinas tillväxt under de senaste åren har varit imponerande hög, omkring tio procent årligen. Människors materiella standard har stigit, svälten har minskat, bekvämlighet, hygien och hälsa är mer prioriterat. Men allt är inte frid och fröjd. Den politiska diktaturen kvarstår och kapitalismen existerar på nåder från det kommunistiska ledargarnityret. Miljöproblemen ökar, vilket giftkatastrofen i mångmiljonstaden Harbin tydligt visade.
De statliga företagens andel av ekonomin har minskat från omkring 80 procent år 1978 då Deng Xiaoping påbörjade reformeringen av den gamla planekonomin till ner mot 17 procent år 2003. Ändå är det den kinesiska staten som sätter gränsen för utvecklingens potential.
Till dessa problem sällar sig en väntad brist på välutbildad arbetskraft. Om kinesiska företag ska kunna konkurrera på egna meriter och inte bara fungera som underleverantörer, måste fler lockas till universiteten, och utbildningen måste hålla högre kvalitet. Även om företagen gör jobbet billigare än i andra länder, är kineserna konkurrenter med varandra. Skillnaden lär öka mellan de företag som kan erbjuda mer kvalificerade produkter med högre andel tjänsteinnehåll och de företag som även fortsättningsvis ägnar sig åt enklare produktion till låg kostnad.
I senaste numret av den kvartalstidskrift som publiceras av det världsomspännande konsultföretaget McKinsey beskrivs Kinas läge som bekymmersamt. Till skillnad från Indien, vars moderna utbildningstradition är stark, har Kommunistkina och Maos kulturrevolution haft bönder och landsbygd som högsta prioritet. Det tar tid för en miljardbefolkning att tillägna sig en utbildningstradition, det går inte på en generation. De gamla mandarinerna, ämbetsmän i det kejserliga hovet, var elitutbildade. Men högre utbildning på bred front har aldrig varit en kinesisk modell.
Alla länder som utvecklats har gått från jordbrukssamhälle till industrisamhälle där tillverkning och produktion varit huvudförsörjningen. Därefter har tjänsteekonomin successivt tagit över. I Indien står tjänstesektorn redan för hälften av landets ekonomi. I Kina är det bara omkring en fjärdedel.
Samtidigt har det reformerade ekonomiska systemet skapat ett fenomen som annars är okänt i kommunistiska länder, nämligen arbetslöshet. När landsbygdens folk flyttar in till städerna förvandlas de till en armé av arbetssökande. Den statliga näringspolitiken, regleringarna, den fasta växelkursen och de politiska ingreppen förstärker konjunktursvängningarna. Följden blir omväxlande hög arbetslöshet och överhettningstendenser. Utbildningssektorn skulle kunna fungera som buffert under de tider då efterfrågan på arbetskraft minskar, men den lider av underfinansiering och avgifter är inte en ideologiskt korrekt väg att gå.
Kinas växande ekonomiska betydelse dämpar omvärldens kritik mot bristen på mänskliga rättigheter. Men handeln bidrar också till att Kinas beroende av omvärlden ökar. När USA:s president George W. Bush nyligen besökte Kina, krävde han ökad frihet, ett krav som inte bemöttes med någon offentlig kritik.
Kina har omkring 120 000 studenter som befinner sig utomlands. När de återvänder, om de gör det, har de inte bara en gynnsam arbetsmarknad. De har också med sig erfarenheten av att leva i ett land som inte har kommunistiskt styre. Fler välutbildade är en förutsättning för fortsatt hög tillväxt, men kan samtidigt underminera regimens ställning. Det går inte att få mer utveckling och samtidigt tro att diktaturen ska vara stabil. (SNB)