Ola Mårtensson kallar i VT den 22 augusti 2012 Pia Kjærsgaard för en karismatisk ledare.
Vidare berömmer Mårtensson Kjærsgaard för att känna av stämningar och bygga ett politiskt parti på det, att hon vågat utmana och provocera. Mårtensson skriver också, "i svensk media framställs hon som tämligen korkad, oreflekterad och banal". Nog är det sant att få danska politiker har gjort ett sådant avtryck som hon och nog är det sant att hon lyckats känna av och ta tillvara stämningar i ett allt hårdare samhällsklimat och nog är det också sant att hon knappast kan anklagas för att vara en korkad person. Men Mårtensson ger själv, i sin kolumn, en tämligen onyanserad och banal bild av en av den europeiska intoleransens mest framgångsrika politiker i modern tid.
Vad Mårtensson väljer att bortse ifrån är att då Kjærsgaard och Danskt Folkeparti tog plats i Folketinget var det med krav på en betydligt hårdare och mer inhuman migrations- och integrationspolitik. Detta blev verklighet i utbyte mot att borgerligheten fick regeringsmakten.
I stort sett förändrade då samtliga partier i Folketinget sin retorik när det kom till dessa frågor. Något som resulterade i ökade framgångar för Kjærsgaard, men en svårare vardag för de människor som flytt krigshärjade länder och försökte skapa sig ett nytt hem i Danmark.
Något som också tog plats på större danska tidningars ledarsidor och hos flera av de övriga partierna i Folketinget på grund av Kjærsgaards och Danskt Folkepartis intåg var den allt mer uppskruvade tonen mot muslimer. Danskt Folkeparti med Kjærsgaard i spetsen blev ett av de första partierna i Europa som nådde framgångar med antimuslimska konspirationsteorier.
Vidare väljer Mårtensson att utelämna Kjærsgaards och Danskt Folkepartis täta samröre med vårt egna högerpopulistiska och invandrarfientliga parti Sverigedemokraterna, och deras ledare Jimmie Åkesson.
Sverigedemokraterna har mer än en gång blickat över sundet för inspiration om hur en högerpopulistisk och invandrarfientlig politik ska bedrivas på ett framgångsrikt sätt. Inför valet 2010 bemödade sig till och med Kjærsgaard att besöka skånska Höganäs för att ge draghjälp åt Åkesson under Sverigedemokraternas valspurt. Efter detta var Sverigedemokraterna verkligen inne i den europeiska högerpopulistiska gemenskapen och någon vecka senare var partiet invalt i riksdagen.
Dessutom borde Mårtensson i sammanhanget nämna att Danskt Folkeparti och de borgerliga led ett valnederlag för lite mindre än ett år sedan och det är i ljuset av detta som Kjærsgaard kastar in handduken.
Detta betyder att en av den europeiska intoleransens mest framgångsrika politiker i modern tid har bestämt sig för att dra sig tillbaka och att Jimmie Åkesson nu får börja leta efter en ny husgud som kan fälla kommentarer liknande de Kjærsgaard hävt ur sig genom åren - som exempelvis "Sverige hotar freden i Nordeuropa genom sin invandringspolitik" och "Om de (svenskarna) vill göra Stockholm, Göteborg och Malmö till Skandinaviens Beirut med klankrig, hedersmord och massvåldtäkter, så låt dem göra det.
Vi kan alltid sätta en klaff i Öresundsbron".
Allt detta väljer Mårtensson i sin kolumn, skrämmande nog, att bortse ifrån.