Klass provocerar - eftersom det berör. Länge var det tyst om klass i svensk debatt, sen hände något. I början av året arrangerade den revolutionära organisationen Allt åt alla en så kallad överklassafari under parollen "Odla ditt klasshat - Motborgarbuss far till Solsidan".
Några månader senare skulle poeten Johan Jönsson läsa dikter på Dramaten. En av dessa skulle beskriva en person vars klasshat kanaliserades i en vilja att smitta den barnfamilj han arbetade som stenläggare för med herpes. I dikten beskrevs att mannen torkade av sitt kön på barnfamiljens handdukar. Publiken på Dramaten skrattade.
Är hat roligt? Är det skillnad på hat och hat beroende på vem som hatar och vem som blir hatad? Är hat konstruktivt, kan hat generera förändring?
Jönssons dikt ger inga svar, men det verkar inte heller vara syftet. Överlag verkar intresset för att se alternativen till hatets förlamande verkan vara begränsat i vänsterkretsar. Som om hela affärsidén, rörelsens existensberättigande, vilar på föreställningen om ett statiskt nollsummespel där en alltid förlorar om en annan vinner.
Men tänk om barnfamiljen i villan i Bromma är barn till stenläggare, människor som mot alla odds, tack vare hårt arbete och milsvida ansträngningar, lyckats åstadkomma den tillvaro de saknade som barn? Förtjänar de att hatas? Borde de stannat vid sin läst och ägnat sig åt att hata?
Sverige är ett av världens rikaste länder. Inkomstskillnaderna är bland de lägsta i världen, skatterna de näst högsta. Av Socialstyrelsens "Social rapport 2010" framgår att den långvariga fattigdomen (fem år eller längre) minskat i alla grupper i samhället.
När organisationer som Allt åt alla, poeter som Jönsson eller intellektuella debattörer som Göran Greider vill göra gällande att klyftorna växer bygger resonemangen på att fattigdomen relativt sett periodvis ökar, trots att den absoluta fattigdomen minskar. Det innebär att fattigdomen inte kan minska av att fattiga får det bättre, utan enbart av att rika får det sämre. Men varför utrota rikedomen, är det inte fattigdomen som borde undanröjas?
Klassdebatten aktualiserar flera viktiga frågeställningar och bottnar i synen på definitionen av rättvisa, på vilken människosyn man företräder. Är rättvisa lika möjligheter eller lika utfall? Är människor offer eller är de aktörer som kan forma sitt eget öde? Klassdebatten missar samtidigt en central parameter, klass handlar inte enbart om pengar. I klassbegreppet inryms frågor om socialt kapital, om bildningsideal, om värderingar; allt det som inte kan köpas för pengar.
Det är positivt att resterna av klassamhället belyses och att politiken inte blundar för plikten att riva hinder, slaget för lika rättigheter är på intet vis för evigt vunnet. Men det är fjärran från att predika hat och intolerans eller att indoktrinera vilsna ungdomar att de har rätt att förvänta sig något utan motprestation.
Den som tror på människors osvikliga förmåga tar avstånd från kontraproduktiv hatretorik och pekar på alternativen som möjliggör riktiga klassresor, resor som sträcker sig bortom Saltsjöbadens fasad.
Den som tror på förändring lägger energin på att hårt arbete och utbildning ska löna sig vilket i praktisk politik innebär sänkta skatter, bättre företagsklimat och högkvalitativ utbildning.
Den som tror på solidaritet gläds med den som lyckas, det är det främsta beviset på att det visst går, att också jag kan lyckas.