Ett efter ett slutar bankkontoren att hantera kontanter. Trots att ingen bett om det. Under åren 2010–2012 har den manuella kontanthanteringen försvunnit på sammanlagt 490 svenska bankkontor. Färre än tre kontor av tio har nu kontanterna kvar. Swedbank driver denna för samhället dystra utveckling, men även Nordea och SEB går samma väg. Den enda storbanken som deklarerat att de kommer att fortsätta att tillhandahålla kontanter är Handelsbanken.
När en så självklar samhällstjänst som att tillhandahålla kontanter försvinner blir följderna dramatiska. Plötsligt kan butiker inte sätta in sina dagskassor, konsumenter riskerar att förlora pengar när gamla 50-lappar och gamla 1000-lappar vid årsskiftet blir ogiltiga och inte kan växlas in, äldre människor upplever otrygghet när de måste lämna över sina betalkort och koder till hemtjänstpersonal för att göra inköp, barn kan inte sätta in sina sparpengar, föreningslivets verksamheter försvåras. Allt detta leder till att hela lokalsamhället utarmas. Det är knappast en önskvärd situation i kommuner som redan slåss med problem som försämrad service och utflyttning. Många känner sig maktlösa inför bankernas agerande.
Bankerna själva hävdar att detta görs av omsorg för kunderna – en inte helt glasklar logik när kunderna faktiskt vädjar till bankerna att ha kontanterna kvar. Det blir närmast ett hån mot konsumenter, företag och kommuner när de verkliga vinnarna på ett kontantlöst samhälle är bankerna själva.
Bankerna äger kortföretagen och om kontanterna försvinner kan bankerna helt godtyckligt höja kortavgifter, börja ta insättnings- och uttagsavgifter och motivera det med höjda kostnader (som inte behöver redovisas eftersom de inte är offentliga verksamheter). Det sätter hela maktbalansen mellan kund och leverantör på spel och väcker också en rad frågor som rör integritet och säkerhet.
En som har reagerat på bankernas agerande på ett handlingskraftigt sätt är kommunalrådet i Uppvidinge kommun, Christina Lindqvist (KD). När banken på orten slutade med kontanthantering skrev hon en motion till kommunfullmäktige där hon föreslår att kommunen efter en offentlig upphandling flyttar sina pengar till en bank som tillhandahåller kontanter. Kommunen är god för cirka 130 miljoner kronor, pengar som ska förvaras någonstans och ge ränta. Kommunen borde därför se över sina penningplaceringar och låneplaceringar, tycker hon, och om det finns banker som missgynnar invånarna så ska kommunen välja bort dem och välja andra banker som ser till invånarnas bästa.
Folkliga protester mot banker som slutar med kontanter förefaller helt ha undgått de lomhörda storbankerna. Det är därför tid att tala maktens språk. Om fler kommuner ställde krav på att banker ska kunna ta emot och lämna ut kontanter skulle det sätta en effektiv press på bankerna att inte lämna handeln och lokalsamhällena ute i Sverige i åt sitt öde. Vi uppmanar därför Sveriges kommuner att vid offentlig upphandling av banktjänster ställa krav på att banker som vill teckna avtal med kommunen ska tillhandahålla kontanter till invånarna och företagen i kommunen.
Bankerna – av alla institutioner – kan inte bara gradvis upphöra med kontanthanteringen utan reaktioner. Det kan inte bara fortsätta driva en utveckling som utarmar kommuner när handel och föreningsliv slås ut och som drabbar många konsumenter. Ett kontantlöst samhälle innebär stora risker som inte på långa vägar är utredda ännu. Om ingen drar i bromsen nu kan vi stå inför ett samhälle som är både väldigt sårbart och ganska så totalitärt. Vi är långt ifrån beredda att ta det steget.