Kongo tar hoppet ut i demokratin
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sedan 1999 finns en speciell FN-mission för Kongo, MONUC, med den franska förkortningen.
MONUC leds av en amerikan. Men Frankrike är den västmakt som främst engagerar sig i Kongo. Det finns en tydlig dragkamp mellan Frankrike och USA om Kongo. Som om landet inte hade nog av sina egna problem!
MONUC har 17 500 man i Kongo, som bland annat hjälpt till att bekämpa rebeller i de östra och södra delarna av landet. Inför valet har EU beslutat att förstärka med 1 700 man. Men de flesta av dessa stationeras långt bort i landet Gabon, en gammal fransk stödjepunkt. Detta tolkas så att de bara ska sättas in om valet följs av våldsamt kaos - för att evakuera européer.
En läxa alltsedan Kongo blev självständigt från Belgien 1960 är att verkligt effektiva har militära ingripanden av västländer bara varit när det gäller att rädda vita.
Kongo är stort som Västeuropa. Ökade råvarupriser i den globala högkonjunkturen ger ökade inkomster till råvarurika länder i Afrika, som Kongo. Men det blir ingen utveckling utan bättre politik.
Kongo hade vid självständigheten en modern sektor som utvecklats för att tillgodose belgiska intressen. Efter ett par års kaos, med intervention av FN för att stoppa sönderfallet, blev det en militärkupp. I över 30 år styrdes Kongo, nu kallat Zaire, av en elit med president Mobutu i spetsen som plundrade naturtillgångarna med hjälp av utländska intressen.
Regimen vittrade sönder i den demokrativind som svepte fram över Afrika från slutet av 1980-talet.
Men Kongo är ett land vars politik präglas av etniska och regionala motsättningar. Dessutom drogs Kongo in i efterverkningarna av folkmordet i Rwanda 1994. Kongo blev front i det som kallades "Afrikas världskrig", från 1998, eftersom så många länder var inblandade. Kriget avslutades officiellt 2003, när Kongo fick en övergångsregering med företrädare för de stridande parterna.
Förutsättningarna är inte goda för ett fredligt och rättvist val. Det finns ingen stark stat som skyddar människor, krigsmakten är snarare ett hot mot civila. Rättsväsendet fungerar inte. Tidigare krigsherrar är kandidater i valet. Ett parti som varit starkt i huvudstaden Kinshasa och dess uppland bojkottar valet.
Risken är stor för våld när valet väl är klart, om förlorarna inte accepterar resultatet.
FN anser att man måste ta chansen. Det finns ingen "lämplig tidpunkt" för val i sådana här fall, när FN engagerar sig i länder som drabbats av förtryckarregimer och konflikt, som Kambodja, Öst-Timor, Afghanistan, Irak.
Favorit att vinna presidentvalet är ämbetsinnehavaren Joseph Kabila. Han har en egen armé på 10 000 man.
Med de problem som finns för att val som leder till stabilitet och utveckling yppas kritik mot att FN och EU inte satsar mer än de gör på säkerheten.
Stora resurser används för att genomföra valet. Lika viktigt är att se till att de som inte gillar resultatet håller sig i skinnet. (SNB)
Utrikes
Bo Ture Larsson