DEBATT: Konsensus om LAS måste ifrågasättas

Den svenska fackföreningsrörelsen har länge varit politiserad, inte minst genom att LO delvis är del av den socialdemokratiska partiapparaten. Inte för länge sedan blev medlemmarna i LO tvångsanslutna till Socialdemokraterna. En spricka har uppstått mellan partiet och fackföreningarna, då Socialdemokratin skiftat fokus mot att attrahera personer som försörjs via bidrag och förlorat många arbetares stöd till de borgerliga. Det främsta argumentet för att fortsätta politisera fackföreningsrörelsen är i dag arbetsmarknadslagstiftningen. Framförallt LO menar att en friare arbetsmarknad skulle innebära en otrygghetschock för de anställda. Med ogrundade påståenden om en "dold agenda" försökte Socialdemokraterna kapitalisera på frågan under valrörelsen, trots att Alliansens ambitioner att fria upp arbetsmarknaden är minst sagt begränsade. Utsagorna gör gällande att arbetsgivare utan lagens tvingande kraft skulle säga upp sina anställda helt efter eget godtycke. En ideologisk verklighetsbild målas upp där de anställda är helt maktlösa, medan företagarna bara intresserar sig för kortsiktig exploatering. Men stämmer verkligen perspektivet?Frågan besvaras i en färsk rapport från Svenskt Näringsliv. Där konstateras att uppsägningar som upplevs som godtyckliga är lika vanligt förekommande i Sverige som i grannlandet Danmark. Att Sverige har en betydligt mera rigid arbetsmarknadslagstiftning än Danmark påverkar alltså inte situationen. Dessutom framgår att svenskar inte i större utsträckning än danskar vågar säga ifrån på arbetsplatsen, trots att det är svårare att säga upp anställda i svenska företag.Hur kan resultaten förklaras? Antingen är det så att arbetsgivare helt enkelt inte tjänar på godtyckliga uppsägningar, varför de inte är vanligare på den liberala danska arbetsmarknaden än på den rigida svenska. Eller så skapas extra trygghet i den danska arbetsmarknaden just eftersom den är fri, då det är lättare att finna nya jobb. Kanske är båda förklaringar relevanta. Hursomhelst kan det vara intressant att kritiskt granska argumentationen kring varför Sverige ska ha en så pass rigid reglering. Lagen om Anställningsskydd (LAS) har sedan den infördes av Olof Palme betraktats som en central del av det svenska välfärdsbygget. Av riksdagspartierna är det bara Centern och Folkpartiet som ifrågasätter den. Bland experterna är bilden annorlunda. Omfattande forskning och erfarenhet visar att LAS och motsvarande regleringar i andra länder stänger ute svaga grupper av arbetare från arbetsmarknaden. Framförallt ungdomar, invandrare och långtidsarbetslösa drabbas. Färre vågar byta jobb som de vantrivs med, vilket kan skapa ohälsa och minska produktiviteten.Och allt detta för en lagstiftning som i praktiken inte kan påvisas skapa mera trygghet jämfört med i liberala Danmark? Om lagen inte hjälper, varför ska då inte Sverige liksom Danmark dra nytta av en fri arbetsmarknad? Varför ska svenska ungdomar dagspendla till Köpenhamn för att finna jobb och inte tvärtom? Dessa frågor bör besvaras av såväl de socialdemokrater som moderater som idag ser LAS som en helig ko.

Debatt: Konsensus om LAS måste ifrågasättas