DEBATT: Konsten att leva gott på vad man dömer ut

Popvänstern är det trendiga kultur- och medieetablissemang som ofta och gärna poserar med en påstådd radikalism och idealism. Bland dessa opinionsbildare och kändisar vinner man status genom att kasta ur sig vänsterklyschor. Men det är bara yta. Skrapa på klyschorna om solidaritet och frihet, och okunskapen och hyckleriet blottas. För att inte tala om intoleransen mot dem som inte lever och tänker efter popvänsterns mall.
Särskilt tydligt blir detta när vänsterslentrianen riktas mot kapitalismen. Visst kan även en rik person företräda vänsteråsikter. Men den som lever gott på de frukter som kapitalismen erbjuder kan inte förneka andra samma möjlighet.
Därför är popvänsterns många antikapitalistiska uttalanden problematiska.
Musikkritikern Andres Lokko likställer i en Expressenkrönika kapitalister med naziprofitörer. Popgruppen Bear Quartet förkunnar hur mycket de hatar bankerna och den ekonomiska eliten. En annan popgrupp, The (International) Noise Conspiracy, förklarar att det viktigaste är att krossa denna kapitalism.
Krönikören Emma Hamberg skriver att pengarna styr och att det kommer "gå rakt åt helvete" om inte detta ändras.
Och Lukas Moodysson påstår i intervjuer att den marknadsliberala politiken begår våldtäkt på de östeuropeiska samhällena och att det kanske måste ske en socialistisk revolution för att reda upp problemen.
För det första skvallrar popvänsterns kapitalismhat om att den inte alls sparkar uppåt. Med den övremedelklassbakgrund som de flesta popvänstermänniskor har skulle de slå sig fram till makten oavsett om samhället var kapitalistiskt eller inte. Popvänstern har kidnappat underifrånperspektivet från de grupper som mest behöver kapitalismen exempelvis människorna i betongförorten eller u-landsfabriken. Om man som popvänstermänniskorna skulle ha överlevt även utan kapitalismen är det förstås lätt att bespotta den.
Man kan förvisso vara rik och vänster, men då ska man inte försöka spela fattig.
För det andra är popvänsterns kapitalismhat småaktigt. Popvänstern skulle ha klarat sig ändå, men den har det ännu bättre tack vare kapitalismen. Popvänstermänniskorna får det att låta som att tillvaron är en ständig kamp mot hunger och indrivare. I verkligheten är inkomsterna minst i klass med vad vi andra drar in.
Rapparen Timbuktu en av de tydligaste popvänsterprofilerna förklarar att han bävar för att ta ett jobb han inte trivs med. Men vad är det som gör att han kan leva ett kreativt liv där han själv får bestämma vad han ska göra? Jo, att många uppskattar och köper frukten av hans arbete. Annorlunda uttryckt, det är kapitalismen som ger popvänstermänniskorna möjligheten att försörja sig på sin kreativitet. Varför kan de inte ge kapitalismen detta erkännande?
Man kan vara rik och vänster, men då ska man inte förneka andra samma möjligheter som man själv utnyttjar.
För det tredje inbjuder popvänsterns kapitalismhat till hyckleri. Lukas Moodysson tjänar exempelvis över 1,5 miljoner kronor och säger att när han tjänar mer pengar än så måste han börja ge bort pengar till mer behövande. Är det där gränsen går? Hur ska jag kunna ta hans tal om solidaritet på allvar?
Popvänstern kräver av oss andra att vi ska gilla att betala skatt, men skatteplanerar själva. De tjatar om konsumtionssamhällets uselhet, men i nästa andetag uppmanas vi i att köpa deras senaste album. Om de nu verkligen vill distansera sig från det kapitalistiska samhället, varför ska vi då betala för deras skivor och filmer?
Man kan vara rik och vänster, men då ska man också vara konsekvent med sitt budskap. (SNB)

Debatt: Konsten att leva gott på vad man dömer ut