Kreativ matlagningskonst
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Några hade smockfulla dubbelkylskåp och då var det inga problem, men ibland ställdes han inför rejäla svårigheter. Som hos Doktor Alban. I hans kyl fanns bara en lök, en tub tomatpasta och en halv bit buljong. Av det blev det en tomatsoppa vill jag minnas. Det kallar jag kreativitet.
Samma kreativitet visade den hjälte som en gång för länge sedan blev småsugen på lite vickning i ett hem där det bara fanns några potatisar och ett par lökar i skafferiet. Kylskåpet var helt tomt sånär som på en smörklick, en skvätt grädde och en bortglömd ansjovisburk.
Jag vet inte om det var en Kajsa Varg eller en Kaj vrålhungrig som en, men en fullträff blev det. Det var stor konst, en hörnsten till vårt smörgåsbord och en kulinarisk höjdare i all sin enkelhet.
Genom en långdragen ungkarlsperiod har jag blivit bjuden på åtskilliga nykompositioner och själv bidragit med en och annan skapelse à la tutti refrigrare, det vill säga allt som finns i kylskåpet. Några med smaker och konsistenser som aldrig "gift sig" eller ens sällskapat utan tvärtom, men också många väldigt lyckade experiment.
Tyvärr är det svårt att skriva ner några recept eftersom ingredienserna kan vara både svårdefinierade och bortglömda, men några "klassiker" har bitit sig fast på menyn i en eller annan form.
Jag tror att hämtpizza har hämmat experimentlustan på nattligt nyskapande i Boris Möllers anda. Det är synd och skam.
Men det är roligt att laga mat efter recept också, även om även det kan bli mer eller mindre lyckat. Tankarna går direkt till en outtalad kroppskakstävling där båda tävlande misslyckades kapitalt.
Först ut var en god vän som bjöd in grabbarna på kroppkakskalas. Det är konstigt att de maträtter som jag tyckte allra minst om som barn hör till de klara favoriterna i vuxen ålder. Exempelvis raggmunk och just kroppkakor.
Kroppkakor verkade vara favoriträtt hos alla inbjudna för det behövdes inte något längre trugande.
Värmen från de härligt vita, småländska kroppkakorna smälte en smörklick när vi angrep med kniv och gaffel. Angrep är verkligen rätt ord för de var hårda och sega som guttaperkabollar och helt omöjliga att skära itu. Jag spräckte fatet i min iver att spänta loss åtminstone en flisa från den härligt doftande kroppkakan. Men det var bara att ge upp och värdens nederlag var ett faktum.
Direkt bestämde jag mig för att bjuda gänget på mina kroppkakor. Jag hade visserligen aldrig gjort rätten tidigare, men var övertygad om att det bara var att hålla sig någorlunda till receptet. Jag skulle nog ha följt receptet till punkt och pricka.
Dagen kom och jag hade baltat kroppkakssmet dagen lång upp till armbågarna innan jag lyckats forma perfekt runda, fyllda kakor och försiktigt sänkt dem i kokvattnet.
För att undvika hårda tennisbollar hade jag varit försiktig med mjölet. Följden blev att varenda kroppkaka kokade sönder och jag fick bjuda på potatissoppa!
Ska man se det positivt så var den väldigt god och så bestämde jag mig samtidigt att aldrig mer vara överdrivet försiktig i matlagning.
Kolumnen