DEBATT: Krisen i polisen

I takt med att polisens verksamhet urholkats har också vårt förtroende för polisen minskat. Polisen bör vara en av de institutioner människor känner störst förtroende för, men i Sverige är det tvärtom. Förtroendet för polisen och för rättsväsendet sjunker, vilket de politiker som har makt att påverka situationen inte tycks ta på tillräckligt stort allvar. Allmänheten har sedan flera år fått vänja sig vid att polisstationer stänger helt eller kraftigt begränsar öppethållandet, att utrednings- och utryckningstider är alldeles för långa, att ordningen på gator och torg försämras och att många så kallade vardagsbrott överhuvudtaget inte utreds.
När såg man senast en polis på stan? Trafikövervakning tycks det dock finnas resurser för - förvisso också viktigt men möjligen inte den verksamhet som bör prioriteras före all annan. Delvis är detta en ekonomisk fråga, resurserna är helt enkelt otillräckliga. Och så är det därför att det är så de ansvariga politikerna vill ha det.

I socialdemokraternas, vänsterpartiets och miljöpartiets Sverige får allt kosta pengar utom rättsväsendet. Det är inte bara polisen som har otillräckliga resurser, också domstolar och kriminalvården har hårda sparbeting att uppfylla. Och samtidigt ökar brottsligheten. Det vi ser nu är resultatet av decenniers vänsterpolitik. En rättrogen socialist förklarar nämligen brottslighet med sociala faktorer och när de faktorerna försvinner - vilket sker i det socialistiska samhället - försvinner också brottsligheten. Detta ideologiska arv präglar de människor som är ansvariga för nedrustningen av rättssäkerheten i Sverige.
Häromdagen presenterade Polisförbundet en rapport där man föreslår att närpolisen ska läggas ner. Systemet har havererat, hävdar Polisförbundet, och närpoliserna kan inte längre sköta sitt jobb. Polisförbundet har intervjuat 171 närpolischefer och tre fjärdedelar av dem anser inte att de har möjlighet att göra ett bra jobb i utsatta bostadsområden. Det är inte så underligt, under de senaste tre åren har antalet närpoliser minskat i två av tre närpolisområden, konstateras i samma undersökning.

Närpolisen fungerar inte som det var tänkt, säger Polisförbundet, och den har heller inte fått de resurser som ursprungligen förutsattes. I stället att kunna arbeta nära människor och utveckla verksamheten i det egna närpolisområdet har närpoliserna i praktiken kommit att arbeta som utryckningspoliser eller med annan polisiär verksamhet. Ett exempel som nämns i undersökningen är den trafikstrategi som Rikspolisstyrelsen nyligen presenterade som innebär att alla poliser i yttre tjänst ska arbeta med trafikbrott. Hur ska det kunna ske utan att närpolisarbetet ytterligare urholkas?
Många undersökningar visar hur viktigt det är med medborgarnära polis för att få ner brottsligheten. Polisnärvaro på gator och torg bidrar till en lugn och trygg miljö som människor vågar vistas i. Polisförbundet föreslår en omorganisering och att närpolisen läggs ner och ersätts med vad man kallar för medborgarnära polis. Frågan är om det är den bästa lösningen.
Det rimliga vore i stället att se till att närpolisen får möjlighet att arbeta på det sätt som ursprungligen var tänkt. Det är i stor utsträckning en fråga om tillräckliga ekonomiska resurser, politikerna måste inse att poliser och rättsväsende faktiskt inte kan leva på luft. Men det handlar också om att politikerna måste visa att de tar rättssäkerheten på allvar. Rättsstaten är inte gratis.

Debatt: Krisen i polisen