Kristdemokraterna: Paradoxernas parti
Paradox. Från förbud till frimodighet: Göran Hägglund leder paradoxernas parti. Foto: Björn Larsson Rosvall/Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Torsdag-lördag är 700 kristdemokrater samlade till riksting i Göteborg. Trots att partiet i opinionsundersökningarna, i bästa fall, samlar omkring sex procent av väljarstödet mot drygt nio i valet 2002 är det inget fel på självförtroendet.
Att tinget riskerar att komma i skymundan av pågående fotbolls-VM verkar inte heller oroa Hägglund, som i stället skämtsamt konstaterar han att Fifa varit lite motsträviga med att flytta sitt evenemang.
Kristdemokraterna gjorde entré på den politiska scenen på 1960-talet. Det var då ett protestparti. Man var emot tidsandan som avlägsnade kristendomsämnet från skolschemat och verkade allmänt upplösande på gamla normer. Det var "nej" och förbud som gällde.
Kristdemokraterna är alltjämt ett parti som inte vill kalla sig liberalt, som det enda i Alliansen. Men citatet av Hägglund förklarar varför partiet ändå så väl passar in i Alliansen. Partiet började med att vara emot och verka exkluderande. Nu är man för, och fungerar inkluderande.
Kristdemokraterna har vanan att släppa loss medlemmarna att tycka till vartannat ting och låta partiledningen dominera vartannat. Denna gång är det ledningens tur, med tre rapporter: "Ett hederligare Sverige", "En sammanhållen landsbygdspolitik" och "En samlad storstadspolitik".
Landsbygdsrapporten är en genomarbetning av de problem lantbruket brottas med och de utmaningar man står inför. Den är också ett rejält slag på fingrarna på dagens politik som motverkar etablering av småföretag på landsbygden.
Storstadsrapporten, om arbetsmarknad och utbildning, bostadsfrågor och vägar, visar på kristdemokraternas ambition att nå utöver sina regionala bastioner.
Men det är genom den tredje rapporten, "Ett hederligare Sverige", som självförtroendet kommer till sitt främsta uttryck.
Att kristdemokraterna tar en stor risk är uppenbart. Vilken politisk motståndare skulle inte, efter att ha läst denna rapport, vilja snoka fram exempel som gör hål i den präktighetsfasad partiet lätt anklagas för att vilja anlägga.
Det är berömvärt att kristdemokraterna ändå väljer och vågar att ta den debatten, för det behövs.
Göran Hägglund drar sig inte för att slå mot etablissemanget. Han hävdar, i en debattartikel i Dagens Nyheter 29 juni, att så länge "de där uppe" - exemplifierat med bonusepidemin - roffar åt sig kanske det inte heller är så kontigt att folk arbetar svart.
Detta är populism av det goda slaget. Det handlar om att de som har det väl förspänt ska vara medvetna om sin roll som förebilder. Avarter i den fria marknadsekonomin, bekämpas bäst av dem som likt Hägglund är varma vänner av fri marknadsekonomi - inte av sådana som Marita Ulvskog eller Lars Ohly.
Kristdemokraterna lär inte jubla över resultatet på valdagens kväll. Men de bör kunna känna stolthet redan nu över sin förvandling från ett hårt nischat protestparti till ett parti som förvandlat paradoxen till en skön politisk konst. I konkreta frågor kan kristdemokrater tycka väldigt olika. Ändå håller man ihop. Det går uppenbart även utan Alf Svensson i toppen.
I moralrelativismens tidevarv vågar partiet göra politik av hederlighet.
Det som började som ett dirigistiskt förbudsparti har kommit fram till att målen nås bäst genom tron på människans förmåga.