Kultur med både hjärta och hjärna
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Frågan om vilken kulturpolitik den nya regeringen skall föra har inte diskuterats närmare i offentligheten. Det är inte så konstigt - kulturpolitik är inget man vinner val på. Därtill kommer att kulturpolitik tenderar att uppfattas som den snäva frågan om vilka institutioner som ska få statliga anslag, och den är kanske inte avgörande för det principiella - hur vi ser på värderingen av kulturyttringar. Men denna sistnämnda fråga är viktigare, eftersom den hänger samman med vilken roll värdefrågor alls kan och bör spela i samhället.
Den stora skiljelinjen i den vidare kulturdebatten går mellan vad man kan kalla kulturrelativisterna och de kulturkonservativa. Kulturrelativisterna menar, förenklat beskrivet, att man inte kan föra en meningsfull diskussion om vad som är god respektive dålig kultur, eftersom det inte finns några objektiva värden; ingen måttstock som kulturen kan mätas med.
Alla omdömen om kulturella ting är känsloyttringar. "Det där är en dålig bok" betyder med det synsättet detsamma som "jag gillar inte den där boken".
I praktisk politik har kulturrelativismen ofta använts som försvar för en kulturradikal hållning, som innebär att förespråkarna förnekar värdet av till exempel traditioner och kulturarv.
Det var den hållningen som skövlade svenska stadskärnor på 1960- och 70-talen. För en kulturrelativist är invändningar om bristande estetik i stadsplaneringen inget att bry sig om. "Jaså, du gillar inte betongkolosser. Det gör jag och mina känslor betyder lika mycket som dina och man kan inte säga vem som har rätt."
För en kulturkonservativ, däremot, är kultur och estetik något man kan föra en meningsfull diskussion om, skiljt från de känslor som olika kulturyttringar ger upphov till. Jag kan till exempel säga: "Jag gillar Air Force One med Harrison Ford mycket mer än De sju samurajerna av Kurosawa, men De sju samurajerna är ändå tveklöst den bästa filmen av de båda". Kvaliteten på kulturyttringar kan faktiskt diskuteras med sakargument, inte enbart på det subjektiva känsloplanet.
Detta är centralt för att vi på ett intellektuellt hållbart sätt skall kunna kritisera kulturella företeelser. Men inte desto mindre kontroversiellt, eftersom värderelativism och värdenihilism, när det gäller kultur men också moral och politik, har starkt - om än ofta oreflekterat - stöd hos många människor. Oavsett om det gäller vilket konstverk som har högst kvalitet, om äkta makar ska visa varandra trohet eller någon annan värdefråga, får man ofta höra att allt handlar om tycke och smak och då anses den enes tyckande alltid vara lika mycket värt som den andres.
Men det är viktigt att vi samhällsmedborgare reflekterar över och diskuterar vad som är god respektive dålig kultur, vad som utvecklar oss och gör oss till klokare och kärleksfullare människor - och vad som tvärtom vädjar till våra sämsta instinkter.
Kulturdebatten hänger samman med debatten om hela samhällets värdegrund. Därför måste borgerligheten ta upp kampen mot kulturrelativismen - och därmed våga ta striden om kulturens innehåll, inte bara om kulturpolitikens anslagsposter. (SNB)
DEBATT
Andreas Norlén, Motala, är jurist, företagare och moderat riksdagsledamot för Östergötland