Kulturlivet har hamnat i ren dekadens
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den inspirerar till eftertanke. Vi har i dagarna diskuterat den spanska konstnärinna som framträder kissande på scenen i en performanceföreställning. På scener och i media visas blod, bajs, urin och kopulerande människor dagligen. Konstnärernas motivering är oftast att de vill "överskrida gränser". Vilka gränser? Enligt min mening finns det inte längre några gränser att överskrida, de flesta är redan passerade för länge sedan. Istället för i vägröjande gränsförflyttningar har kulturlivet hamnat i ren dekadens. Gaykulturen hör till denna dekadens (förlåt RFSL, men det är historiskt belagt) och har istället för att vara en hjälp för en sexuell minoritet till större acceptans blivit en modefluga. Dagens Nyheters kultursidor har det senaste året översvämmat av gayreferenser.
Hur har det blivit så här och vem upprätthåller och skapar denna trend inom kulturen och konsten?
Min uppfattning är att media hakar på en trend och när de ledande kritikerna uppmärksammar ett konstnärligt verk så riktas uppmärksamheten dit och så är karusellen igång. Lite som Kejsarens nya kläder. Och vem ska bryta denna dekadens och säga stopp när nu anden en gång är släppt ur flaskan? Vilken kritiker vill gå först och ifrågasätta denna nedbrytande tendens, vem vill bli jämförd med Hitler och hans fascistiska rörelse som bedömde en del av konsten som "urartad"? Detta är känsligt. Det finns dock ingen historiskt determinerad nödvändighet att hamna i just fascismen för att kritisera dekadensen och önska något mer uppbyggligt.
Man kan gå tillbaka till den antika tragedin, som blev vägledande för de stora Operalibrettisternas och kompositörernas behandling av det konstnärliga stoffet. Där finns alla de ingredienser som hör till det mänskliga livet, även det tragiska och mörka, det prosaiska och "låga". Men skildrat på ett sätt som lyfter människan över dessa livets vardagligheter och däri ligger skillnaden. Är det den skillnaden vi blivit tondöva för i vår tid med dess såpor och reality-skildringar? Är det just den konstnärliga fingertoppskänslan som saknas, som gör att den nutida konsten som helhet känns negativ även i de fall då kanske konstnärens syfte varit något annat. Det är verkligen dags för konsten att förflytta gränser. Konstnärerna måste se i annan riktning än de hittills gjort för ändamålet och kritikerna borde lära människor skilja på god och dålig konst.
DEBATT
Mirjam Tapper är författare.