Ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd Thomas Flodins uttalanden i Västerviks-Tidningen (7/1) om avsaknad av ”belägg” det vill säga forskning om amalgam/kvicksilvers påverkan på kroppen, kan inte få stå oemotsagda. Det är tvärtemot så, att det finns hur mycket forskning som helst på området, om man bara vill ta del av och erkänna den. Bland annat kan man på IAOMT:s hemsida och på "Mercury Exposure" på Internet finna saklig, evidensbaserad information om amalgam.
Maths Berlin, professor emeritus i miljömedicin, säger i sin riskanalys angående kvicksilver i tandfyllningsmaterial 2003 följande:
"Med hänsyn till att kvicksilver är ett multipotent gift med verkan på flera nivåer av cellens biokemiska dynamik får amalgam anses vara ett olämpligt material för tandrestoration. Den säkerhetsmarginal man trodde sig ha till kvicksilverexponering från amalgam har suddats ut. Varje läkare ... bör vid oklara sjukdomstillstånd och vid autoimmuna sjukdomar överväga om biverkningar från kvicksilver frisatt från amalgam kan vara en bidragande orsak till symtomen."
Den kvicksilverånga som man andas in, löses och transporteras i plasmans och blodkropparnas fett. Eftersom den är fettlöslig passerar den lätt biologiska membran, inklusive blod-hjärnbarriären och går således in i kroppens alla celler. Där omvandlas den genom oxidering till tvåvärd kvicksilverjon, som är vattenlöslig och därmed har svårt att passera biologiska membran och som därför kommer att ansamlas.
Så länge exponeringen pågår ansamlas kvicksilver mer eller mindre snabbt, beroende på exponeringens storlek och den inividuella förmågan att utsöndra kvicksilver, vilken varierar inom befolkningen, beroende på genetiska skillnader. Eftersom kvicksilverhalterna i blod eller urin inte avspeglar mängden kvicksilver intracellulärt, kan de inte användas för diagnos av kvicksilverförgiftning från amalgam.
Resultaten av vetenskapliga studier pekar på, att den biologiska halveringstiden för kvicksilver i hjärnan ligger någonstans mellan flera år och flera decennier.
Ditt konstaterande, i artikeln, att håranalys ej används inom sjukvården, är bara att beklaga. Med dess hjälp kanske många kvicksilverskadade patienter kunde få rätt diagnos och vård. Det skulle bli slut på ”rundgång” i vården, ge återvunnen hälsa och till och med samhälleliga ekonomiska besparingar.