Barn har rätt till båda sina föräldrar. Det säger FN-konventionen om barnets rättigheter. Att förespråka insemination till ensamstående kvinnor är att ta avstånd från FN:s barnkonvention. Det finns däremot ingen rättighet att föda egna barn. Det förslaget genomsyras av "egoism" där man sätter en kvinnas längtan efter ett barn före barnets rättighet till båda sina föräldrar.
Flera politiska partier föreslår lagstiftning för hur föräldraledigheten skall fördelas mellan föräldrarna, och motiverar detta med hur viktigt det är att fäder deltar i barnens uppväxt. Samtidigt driver samma partier frågan om insemination till ensamstående kvinnor och där den biologiska fadern är helt frånvarande under barnets uppväxt. Var finns konsekvensen?
Förslaget att barn som har en spermadonator som far skall ha rätt till att vid 18 års ålder få kännedom om vem fadern är, är föga genomtänkt. Det finns flera aspekter på detta.
Det är redan i dag svårt att rekrytera spermadonatorer. Om man inte kan vara anonym som donator, får man räkna med att det raskt kommer att bli svårare att få män att ställa upp som donatorer.
Hur kommer donatorns egen familj att ta nyheten om att det kan finnas ett antal "halvsyskon", när en ny främmande 18-åring tar kontakt och önskar träffa sin far?
Hur går det med arvsrätten när fadern går bort? Kommer barnet som har en donator som far att ärva sin biologiska far tillsammans med sina halvsyskon?
Hur kan barnet besvara frågor från andra barn på dagis om vad pappan heter? En donatorpappa som bara finns som ett nummer i ett register, är en maximalt frånvarande pappa. En frånvarande far som i alla andra sammanhang räknas som en förlust.
Vi vet att en pappas bortgång är mycket traumatisk, särskilt om barnet befinner sig i tonåren. Där spelar pappans föräldrar och syskon en viktig roll för känslan av sammanhang, trots barnets förlust av sin far. Det finns ändå någon som man kan fråga, hur var min pappa? Liknar jag min pappa? Vid en insemination finns ingen farmor eller farfar, fastrar och farbröder eller kusiner som man kan identifiera sig med om pappan går bort.
Även frågan om surrogatmödraskap innehåller etiska komplikationer.
I vilka situationer blir en surrogatmamma aktuell? Vilka krav ska de blivande föräldrarna kunna ställa på surrogatmammans livsföring under graviditeten? Ska hon få äta vad hon vill? Får hon röka? Dricka alkohol? Hur hanterar man situationen där en surrogatmamma vill göra abort eller som efter födelsen inte vill lämna ifrån sig barnet? Vem har då rätt till barnet och vilka rättigheter har barnet?
Det finns ovanliga fall där en kvinna som lever i parförhållande inte kan föda egna barn på grund av missbildning eller genomgångna kirurgiska ingrepp. Där kan det bli en nära anhörig som en syster eller en blivande mormor som ställer upp som surrogatmamma, det vill säga i en nära släktrelation.
I fattiga länder som Indien kan man "hyra" en surrogatmamma. Varför ställer en kvinna och hennes make upp för detta i Indien? Man har som regel egna barn, och föräldrarna ser detta avtal som surrogatmamma som den enda möjligheten att kunna bekosta sina barns skolgång eller att få möjlighet att ordna en bättre bostad.
En dokumentärfilm i svensk TV hösten 2011 beskrev surrogatmammornas situation i Indien. Surrogatmammans make hade en viktig funktion, han måste inspektera att det inte var ett indiskt barn = eget barn. Först därefter kunde barnet visas för de blivande föräldrarna från väst. Trots fattigdomen kunde surrogatföräldrarna inte tänka sig att lämna bort ett eget barn.
Det är fattigdom som möjliggör organhandel i vissa delar av världen. Man åker utomlands för att köpa sig till exempel en njurtransplantation. Av en surrogatmamma och hennes familj köper man ett barn i stället.
Enligt vår uppfattning, som kristdemokrater, är varje människa ett mål i sig och kan inte skapas som ett medel för en annan persons behov. Därför säger vi nej till handel med människors kroppar eller kroppsdelar, vare sig det gäller insemination av ensamstående eller att betala en annan person till att bära ens foster.