Kvinnlig fransk socialist motarbetas
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Royal, 52, har i opinionsmätningarna seglat upp som en av Frankrikes mest populära politiker.
Man kan jämföra med Edith Cresson, som 1991 utsågs till Frankrikes första kvinnliga regeringschef av president Mitterrand, men tvingades bort mindre än ett år senare. Ett skäl var att hon mobbades av sina manliga kolleger. I dag är läget ett helt annat. I dag är det snarare ett plus att vara kvinna i fransk politik. Antydningar om att Royal skulle vara mindre lämplig som statschef på grund av sitt kön slår nu tillbaka på avsändaren. Förre premiärministern Laurent Fabius, som vill bli socialisternas kandidat, förföljs av vad han i fjol sade apropå hennes kandidatur - vem ska passa hennes och partnern Francois Hollandes fyra barn om hon försöker bli president?
Till höger manövrerar nu regeringschefen Dominique de Villepin och inrikesministern Nicolas Sarkozy, tillika ledare för regeringspartiet UMP, för att få chansen att efterträda Jacques Chirac, president sedan 1995. Rivaliteten väcker intresse och hur som helst erbjuds förnyelse. För att vänstern då skall ha någon chans måste den då för det första enas om en kandidat och för det andra finna en sådan som kan ta väljare från höger.
Royal har förutsättningarna. Hon uppfattas som intressant av massmedierna. Hon har lång erfarenhet av politik, men ses inte som partigängare.
Partnern Francois Hollande är ledare för socialistpartiet. Paret har levt ihop i många år, som ogifta. När Frankrike för några år sedan införde en motsvarighet till svensk sambo- och partnerskapslagstiftning, PACS, blev det parets val.
Royal meddelade i december att hon var intresserad av sitt partis nominering. Maken har sagt att han bestämmer sig i september. Partiet skall enligt hans plan bestämma sig i november. Royal har sagt att hon inte tänker kandidera mot Hollande. Ingen tvekan råder om vem som bör ge sig. Hollande ligger långt efter partnern i opinionsmätningarna.
Historien visar att fransmännen väljer statschefer som bevisat sin kompetens på olika poster i staten. Men Royals starkaste konkurrenter, Fabius och Lionel Jospin, premiärminister 1997-2002, har svåra politiska bakslag i bagaget. Kanske räcker det då för Royal att hon på 1980-talet var medarbetare till president Mitterrand och sedan 1988 parlamentsledamot. Hon klarade av både det, familjen och att 1994 ta en juristexamen. Sedan 2004 är hon regeringschef i Poitou-Charentes, en av Frankrikes 22 regioner, vid Atlantkusten. Det hon tydligt saknar jämfört med Fabius och Jospin är internationell erfarenhet.
Socialistpartiet fasar för en upprepning av presidentvalet i april 2002, då dess kandidat Jospin kom först på tredje plats efter Chirac och extremhögerns kandidat Le Pen. Därmed slogs Jospin ut. En anledning var att flera vänsterkandidater ställde upp. Nu försöker Hollande bygga en vänsterallians. I utbyte mot att andra partier stöder deras kandidat skall socialisterna hjälpa dem i det parlamentsval som följer på presidentvalet.
Ett problem för Royal är att hon stod klart på den förlorande ja-sidan i fjolårets folkomröstning om EU-fördraget. Det blev ju seger för nejsägarna - däribland Fabius. Dessutom har hon om Tony Blair i Storbritannien sagt att han skapar framtidstro bland unga människor och för en sysselsättningspolitik som förenar flexibilitet med säkerhet.
Royal har vågat svära i den franska vänsterkyrkan. Det kan ha stärkt henne i allmänna opinionen - men inte i det parti vars presidentkandidat hon vill bli. (SNB)
Utrikeskrönika