DEBATT: Kvoterat men inte jämställt

För några år sedan, närmare bestämt år 2003, gick dåvarande regeringen ut och meddelade att nu skulle det minsann bli ordning på den sneda könsfördelningen bland de statliga cheferna. Häften av de utnämnda cheferna skulle vara kvinnor mot de 44 procent som var fallet då. En ökning med ynka sex procentenheter var alltså målet, men inte ens det klarade regeringen av, vilket dåvarande jämställdhetsministern Mona Sahlin säkert anade redan när kvoteringen lanserades.
Men eftersom jämställdhetspolitik handlar mer om symboler än om verkliga resultat så hävdar Mona Sahlin fortfarande att 50-procentsmålet var epokgörande. "Vi förändrade bilden oerhört", sa hon till exempel upprört i Svenska Dagbladet på måndagen. Jo, möjligen. Men verkligheten förändrade hon alltså inte. Det finns till och med de som hävdar att den tidigare regeringen inte ens själva tog målet på allvar. De utnämnde kvinnor till små och mindre betydelsefulla myndigheter och verk medan männen fick ta hand om de stora och viktiga.

När den borgerliga regeringen nu förändrar den statliga utnämningspolitiken - det har vi skrivit om tidigare - avskaffar den målet om 50 procent kvinnliga chefer i statlig förvaltning. Utnämningspolitiken ska bygga på kompetens, och då är det inte bara slut på utdelandet av jobb till kompisar och lojala partigängare. Då måste även kvoteringsregler som den här stryka på foten. Att jämställdhetsmålet avskaffas betyder inte att regeringen tycker det är mindre viktigt med jämn könsfördelning. Det finns dock andra sätt att uppnå det än kvotering. Som dessutom uppenbarligen inte fungerar.
För att statsförvaltningen ska fungera så bra som möjligt och ge skattebetalarna bästa möjliga valuta för skattepengarna är det viktigt att chefsrekryteringen är så allsidig som den bara kan vara. Att det är kompetens som ska avgöra är självklart, men det är inte alltid lika självklart hur den kompetensen ska graderas och bedömas. Det är en grannlaga uppgift som rekryteringsprocessen måste hantera och lösa. Tydliga kravspecifikationer och ett öppnare ansökningsförfarande av det slag regeringen aviserat kommer att underlätta.

Visst finns det mekanismer och strukturer i den offentliga förvaltningen som tenderar att gynna vad som uppfattas som manliga egenskaper framför egenskaper som uppfattas som kvinnliga. Sådant rår man dock inte på med politiska beslut om kvotering, det handlar om dialog, information och attitydförändringar på längre sikt.
Det viktiga är nämligen vad som faktiskt uppnås, inte vad ett eller annat statsråd kan skryta med i högtidstalen.

Debatt: Kvoterat men inte jämställt