Alla i Sverige bor i en församling. De allra flesta invånarna i församlingen tillhör Svenska kyrkan. Begreppet församling är alltså både ett geografiskt uttryck och ett begrepp för medlemstillhörighet i vår Svenska kyrka.
För länge sedan var kyrkan en myndighet som kontrollerade folks kunskaper och till och med deras sätt att leva. Det gjorde man genom husförhör och kyrkoplikt. När jag tänker på det kan jag ibland tycka att som en reaktion på detta skull en stor del av befolkningen välja att lämna kyrkan när det blev möjligt genom religionsfrihetslagen 1951. Men så blev det inte – då! För att i någon mån förstå detta tänker jag så här. Utifrån kyrko-statistiken vet vi att i stort sett alla svenskar under sin livstid har någon form av relation till Svenska kyrkan. Det stora flertalet, 68 procent är fortfarande medlemmar. I vår kyrka förrättades 57673 dop, 31 procent av alla 15 åringar konfirmerades, 16 369090 gudstjänstbesök gjordes och i våra församlingar finns 2078 barnkörer. Lägg därtill alla vuxenkörer, musikgrupper och ett omfattande barn- och ungdomsarbete. Plus alla hundra-tusentals människor vi möter i samband med vigslar och begravningar. Det blir mycket folk och siffrorna är hämtade ur 2012 års kyrkostatistik.
Visst kan man invända att många lämnar kyrkan och att siffrorna minskar. Men för att förstå nutidsmänniskans bild av sin relation till kyrkan räcker det inte med statistik! Många uppskattar att besöka en kyrka på egen hand, sitta en stund, tända ljus och meditera. Någon har en sjuk anhörig på långt håll och sätter stort värde på diakonens regelbundna besök, de som jag själv inte hinner. Samtalet med prästen. Inte kostar det något, ingen remiss och tiden är det ofta inte så noga med heller. Sådana tjänster är exempel på en del av värdet av att tillhöra kyrkan. Alltså, väldigt många har någon relation med kyrkan, kontakter som äger rum i viktiga situationer i livet men också i möten i vardagen. Jag är övertygad om att de här kontakterna förmedlar andliga värden som ger både trygghet och en känsla av sammanhang.
I det offentliga rummet talar vi svenskar sällan om vad tro, religion och kyrka betyder för oss. Ändå är det väl så att det vid en katastrof eller någon annan dramatisk händelse förändras synen på den personliga integriteten vad gäller den religiösa tillhörigheten. Nästan alla mins vi katastrofen 1994 när Estonia gick till botten. Vi kommer ihåg diskoteksbranden i Göteborg 1998, mordet på Anna Lindh 2003 och många andra större och mindre katastrofer. Vid alla dessa tillfällen blev det tydligt att många människor kände behov av att besöka kyrkor och kapell för att bearbeta sorgen. Möjligheten att tända ett ljus i ett kyrkorum blev något viktigt. Radio och tv-sända gudstjänster förmedlar känslan av sammanhållning över alla de gränser som till vardags skiljer oss åt. Kyrkan uppfattas då som en viktig resurs i samhället som får ta plats i det offentliga rummet. Och jag anser att kyrkan är en viktig faktor för dagens människor. I vardagsarbetet skapas möjligheter att mötas över generationsgränserna. När kris och katastrof drabbar oss eller flykt från krig och förföljelser kan kyrkan vara där med sitt skyddsnät. Inte minst är kyrkan viktig för att genom evangelium om Jesus Kristus sprida hopp, tillförsikt och framtidstro hos oss alla och här känner jag att jag som präst möter en av de stora utmaningarna.