Låga förväntningar på WTO
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Förväntningarna är inte höga. Skillnaden är stor mellan de länder som vill se ökad frihandel, de som vill ha olika typer av begränsningar och de som visserligen gärna önskar frihandel, men bara under vissa villkor.
Samtidigt har Kinas roll som världens verkstad bidragit till fortsatta spänningar. Landet har sedan tiden för WTO-medlemskapet för fyra år sedan mer än fördubblat sin utrikeshandel från 510 miljarder dollar år 2001 till 1 200 miljarder dollar år 2004. Kina är troligen det land som är mest villigt att diskutera öppnare marknader. Ja, landet står också i begrepp att justera växelkursen på sin, som det anses, undervärderade valuta.
USA:s handelsbalans med Kina visar ständiga underskott, men den amerikanska debatten är inte lika negativt inriktad som då John Kerry kandiderade till president förra året och ville förbjuda jobb att flytta utomlands. Kanske bidrar erfarenheten att USA de senaste tio åren har förlorat omkring 15 miljoner jobb, men samtidigt skapat runt 17 miljoner nya, varje år.
Utvecklingsländer som är öppna för handel med omvärlden växer upp till sex gånger snabbare än de länder som satsat på självförsörjning och handelshinder, enligt en undersökning gjord av Jeffrey Sachs och Andrew Warner i slutet av förra århundradet. Indiens och Kinas remarkabla utveckling de senaste fem åren visar att siffrorna snarare är tilltagna i underkant.
I en värld där i stort sett alla ledande politiker, åtminstone i teorin, bekänner sig till frihandelns fördelar, hur kan det vara så komplicerat att komma överens om att avskaffa eller minska olika handelshinder?
Svaret är att snäva intressen lyckas förkläda sig till allmänintresse på nationell nivå. Dessutom lever föreställningen kvar att handelshinder måste avskaffas ömsesidigt, annars vinner den part som behåller sina hinder. Det talas om eftergifter när konsumenterna får billigare importvaror.
Fri textilimport från Kina gör att alla européer kan handla kläder billigare, att europeiska designers kan överleva och att konsumenterna får pengar över till annat.
Frihandel anses gynna de rikare länderna mer än de fattiga, trots att det ökade välståndet till följd av handel sprids jämnt. Därför vill många utvecklingsländer ha med skrivningar om ökat bistånd och särskilda regler för de fattigare länderna, vilket försvårar en gemensam uppgörelse.
Medan de fattigare länderna ställer sina krav, fortsätter EU, USA och Japan att begränsa handeln genom tullar, kvoter och jordbrukssubventioner. Frankrike har kritiserat EU-kommissionen för att dess förhandlingsförslag skulle vara för liberalt. Ingen seriös bedömare tror att mötet kan resultera i något konkret om inte EU är berett att gå längre. Då finns det helt enkelt inget att förhandla om.
Kan Brasilien och Indien få med sig fler utvecklingsländer på en mer offensiv linje, finns det en öppning för ökad frihandel. Många små länder anser sig inte ha så mycket att vinna på utvecklad handel, och kräver därför bistånd.
Ändå är det just genom tillträde till de rikare ländernas marknader, som en mer ekonomiskt hållbar utveckling kan komma igång.
EU, pådrivet av Frankrike, vill hellre köpa sig fria från kritik genom att öka biståndet, i stället för att avskaffa tullar och andra handelshinder. Men WTO är inte ett multilateralt biståndsorgan. Om fel saker diskuteras i Hongkong, blir resultatet därefter. (SNB)