DEBATT: Lägg ner Statens biografbyrå

Det är inte varje dag som företrädare för en statlig myndighet skriver en debattartikel som går ut på att det som myndigheten sysslar med är föråldrat, ovetenskapligt och direkt fel och därför borde upphöra.
Detta märkliga hände i förra veckan. I en debattartikel i Dagens Nyheter gick två av de statliga filmcensorerna, Ulf Dalquist och Anders Nyman, till storms mot den egna myndigheten och dess verksamhet.
I artikeln kan man bland annat läsa: "Våra beslut fattas inte på vetenskaplig grund utan går tvärs emot lagstiftningens intentioner. Regelverket är otympligt och ålderdomligt."
Det handlar alltså om Statens biografbyrå, den myndighet som sköter den lagstadgade filmcensuren i Sverige.

Många är säkert inte ens medvetna om att den svenska staten fortfarande censurerar de filmer som visas på bio. Och filmcensuren är verkligen en relik från anno dazumal, närmare bestämt 1911 då den statliga filmcensuren infördes, trots att det redan då rådde allmän tryckfrihet (i fredstid).
Vad gör då de 11 anställda vid Statens biografbyrå?
Största delen av filmcensorernas arbete går åt till att bestämma vilka åldersgränser som ska gälla för filmerna: under sju, elva, eller femton år. Det beslutet ska fattas utifrån risken för "psykisk skada" hos barnen. Det är allt lagen säger, tillämpningen får censorerna hantera. Och de menar att deras beslut vilar på pseudovetenskapliga grunder och går tvärt emot lagstiftningens intentioner.

Biografbyrån har också möjlighet att helt förbjuda en film för offentlig visning, om den nämligen "kan verka förråande". Förråande, vad betyder det? Ja, inte heller där hjälper lagstiftaren till med definitioner och tolkningar och censorernas beslut bygger alltså på lösan grund.
Hur filmcensurens försvarare - och sådana finns fortfarande, inte minst bland klåfingriga politiker - ens kan försöka förena censuren med modern yttrandefrihetslagstiftning är faktiskt helt obegripligt.
Det är viktigt att komma ihåg att problemet är att den här sortens verksamhet över huvud taget existerar, inte att regelverket som styr den är föråldrat. Det spelar ingen roll vilka kriterier som används vid granskningen (ett lite finare ord för censur) - verksamheten borde omedelbart upphöra. Den hör inte hemma i ett fritt samhälle.
Dessutom är den verkningslös.

Dalquist och Nyman konstaterar nänmligen att censuren bara omfattar uppskattningsvis fem procent av allt filmtittande i Sverige, nämligen det som sker på bio. För andra distributionskanaler - tv, video, dvd, Internet - är censur förbjudet i grundlagen. Verksamheten är därför i praktiken helt meningslös, förutom att den är principiellt felaktig,
Är inte detta en perifer fråga, kan man undra. Är den statliga filmcensuren verkligen så farlig att den förtjänar en hel ledare?
Ja, faktiskt. Filmcensuren är ytterligare ett uttryck för det statliga förmynderiet, för den allt genomsyrande uppfattningen att vi inte begriper vårt eget bästa och måste skyddas.

Censuren utgör ett allvarligt ingrepp i yttrandefriheten och kan helt enkelt inte försvaras.
Att återge medborgarna rådigheten över sina egna liv är den viktigaste uppgiften för en borgerlig regering. Skattesänkningar och valfrihetsreformer är viktiga steg på den vägen.
Men varför inte börja med att lägga ner Statens biografbyrå?

Debatt: Lägg ner Statens biografbyrå